En bild av vardagen. Inte stylad, utan sådär lite på G, lite stök i bakgrunden. Precis som livet, det kan inte vara helt tillrättalagt hela tiden. Inte helt perfekt. För vi är en mängd människor på jorden och vi är alla olika. Vad skulle bli det perfekta, om vi valde enkom ett?

Det viktiga i min mening är att se varandra, varandras behov och mötas, mötas i varandras behov. För ett bättre liv för fler, än enkom sig själv. Att lyssna in och bry sig om. Att stå för det som man själv gör, som inte alltid blir bra, men kan bli bättre i framtiden med en insikt i bagaget och en vilja att se bortom enkom sig själv. Att avstå att förträng och förringa, att vara modig och se flera perspektiv och se sin roll i sitt eget liv.

Jag såg ett klipp på FB som gjorde mig illa berörd. Det är en pappa som hänger ut sin ”gnälliga” dotter och visar sin syn på gränssättning, för att få henna att sluta gnälla och tjata. Att hon ska sluta gnälla, för att … han inte accepterar gnäll och att hon därför ska sluta när han säger stop. Enkelt och avskalat. Men…

Tänk om han kunde ta sig tiden att lyssna till hennes behov – sedd, hörd och bekräftad. Det behöver vi alla, särskilt våra barn. Då hade gnället slutat efter en stund med en trygg flicka. I klippet tar han inte hänsyn till hennes känslor, fokus blir enkom sin egen intolerans mot flickans gnäll och hans stolthet att han står stången. Vad lär hon sig? Ja, i mina ögon lär hon sig att lyda på befallning, att hennes känslor får kvävas vilket minskar hennes förmåga att visa sina känslor i framtiden, i vart fall för honom. Flickan lär sig att hennes” jag” varken är accepterat eller värderat av den auktoritet som istället borde vara hennes stöd och lyfta henne. Det banar knappast för en god relation mellan dom.

Det går att sätta gränser för tjat och gnäll, utan att sätta gränser för känslor. Känslorna är en del av individen. Barn behöver vägledning i sitt sätt att uttrycka känslor, så som dom behöver vägledning med praktiskt i livet. Likväl kan vuxna behöva vägledning i hur dom kan bemöta barnet för att skapa bästa möjliga förutsättningar, för att vägleda barnet bort från gnäll och skrik.

Lätt? Nej! Tålamodsprövande? Ja! Livet är inte lätt, det är det inte för våra barn heller. Det är en process där vi lär våra barn och där vi också har förmånen att lära oss av barnen. Ge och ta, där jag inte gärna vill beskära mina barns ”jag”, utan istället vill jag ge dom förutsättningar att växa till egna starka individer, med förmåga att känna, snarare än förtränga!

I kommunikation med andra kan vi mötas. Om vi eftersträvar åtlydnad och underkastelse kommer vi aldrig kunna mötas, utan kommer enkom att kuva omgivningen. Livet kommer aldrig att kunna vara en perfektion. Vi kan däremot eftersträva att vår kommunikation är varm, öm och lyhörd.