Ett leende smittar, visst gör det? Jag smittar gärna av mig om det gör någon gott.

Även om livet inte endast är en dans på rosor finns det alltid något att glädjas åt. Smått eller stort, det går att hitta gjädje som ger livets bubbla en guldkant.

Inuti kan det vara stormigt , svalt, kallt, blött, lugnt, hett och eldigt. Jag styr själv, hur jag väljer att hantera det jag möter för att göra klimatet i mitt liv behagligt.

Det som från början var ett iskallt besked kan ses som en spännande process med en underliggande tanke av – fuck you! (Ja, faktiskt. Ibland får det lov att vara så.) Nästan så att jag ler lite då med, det är kul att kämpa.

Andra delar innanför guldkanten är mer av det härliga slaget, fyllt av värme utan att behöva kämpa. Snarare är det som en solig dag i skuggan under ett träd strax intill det ljumma havet. Guldkanten får en extra glans och styrka härifrån. Leendet är nästintill ofrånkomligt.

Sen finns det den delen som jag önskar bara kunde försvinna. Skrämmande och tärande. Där jag kämpar, famlar och försöker som Bambi på hal is. Att få hugg i bröstet, tryck upp emot halsenen med en känsla av att strypas nu och då tillsammans med svaghet och trötthet, känns aningens motigt.

Nej, det är inte ångest. Om det vore så väl. Ett dygn efter träningen så kom det – kraftlöshet, yrsel, hugg i bröstet och andnöd. Myocardial Bridge. Jag funderar allt oftare på vad kardiologen menade med att jag är välkommen tillbaka när jag får riktigt ont. För just nu har jag inte riktigt ont, det är bara förbannat obehaglig och aningens skrämmande. Jag ser fram emot det bokade besöket på Akademiska och hoppas på mer svar.

Så länge gör jag som jag brukar göra när hälsan trasslar till sig. Jag fäller en tår och lägger sen resten av mitt fokus på det som är bra och det som är värt att kämpa för, att sträva efter mål är klart inspirerande!

Känslor är till för att kännas. Livet är till för att levas. Det är solklart värt ett leende eller två.