Såg en bild på FB på två damer i den aktningsvärda åldern av dryga 70 år tävla i BJJ. Jag håller tummarna för att livet öppnar upp sig.

Beroende på hur segdragen processen är så kanske jag inte behöver vänta tills jag är 72 år. Det har tagit 20 år att konstatera att jag är fysiskt sjuk, ett år till innan läkaren var rar nog att tala om diagnosen för mig men fortfarande valde han att inte göra något åt problemet. Okunskap i kombination med obefintligt engagemang är en synnerligen olycklig kombination.

Second opinion var upp till mig själv att söka när kunskapen var slut på kardiologen på MSE.

En seg och kletig process där jag mött ett och annat galet uttryck i min kamp att få hjälp genom åren, när hjärtat inte orkat som sig bör. Mardrömmar, ångest mm har jag fått höra att jag har. Mardrömmen är snarare den svenska sjukvård. Ångest av marklyft… nej, den trodde jag inte på ens från första början.

Då skulle jag de senaste veckorna ha haft ångest var och varannan dag. När jag smakar på vanligt kaffe, trampar på lite fort på cykeln, går upp för trappor… nej, inte ångest nu heller faktiskt. Det närmast ångest jag kommer är
sorgen över att mitt liv mer och mer begränsas av att hjärtat inte gör som det bör.

Med tålamod och tillförsikt till att alla skall vi samma väg vandra, hoppas jag innerligt att jag innan det jag fyller 60 år kan göra som tanterna som tävlar i BJJ gör. Rulla vilt och galet härligt, med sikte på stryp eller lås. Kunna låta pulsen skena där andning och hjärta är i synk, där kroppens gränser är naturliga.

Just nu är det mitt eget hjärta som gör jobbet som en motståndare gör. Det är galet svårt att komma med ett vettigt försvar mer än att ta det … vad hette det nu igen. Ingen aning😅 Jo, lugnt för jag har inget annat val… Jag behöver i förväg lista ut vart gränsen för mitt hjärta går med vaga signaler som hjälp än den annars tydliga brukliga andhämtningen.

Forsking!

Dags att lägga mer pengar på forskning här! Jag tänker inte på mig i första hand utan på alla er där ute med utmattningssyndrom där de specifika symptomen på Bridging ännu inte hunnit komma. Ett tidig tecken som jag haft hela mitt liv är ett lätt tryck i bröstet vid hög puls belastning. För mig förknippat med träning, senare år direkt förknippat med efterföljande utmattning där gränsen för trycket sjunkit genom åren från uppemot maxpuls till nu dryga 100 eller även i vila. Det behövs provokativa tester med angiografi / CT eller magnetröntgen. Det kostar dyrt och sjukvården utgår från att vi gnäller.

Men vissa av oss gnäller inte, vissa av oss begär att få leva ett normalt liv då det finns hjälp för att kunna leva ett fullvärdigt liv. Jag tänker inte acceptera det som inte behöver accepteras! Att anpassa livet i väntan på hjälp är en sak, men att lägga ner allt det som betyder så mycket för mig när det finns hjälp att få, där blir det nej! 👊 Min medfödda missbildning ska inte nedvärderas för att den inte syns för den påverkar mitt liv i högsta grad!

Hur många påverkas inte i detta nu och läkarvården ser inte ens behovet av att gå på djupet med detta. Helt galet sorgligt där människor lider, helt ovetandes! Det är inte ok!