Det är helt galet svårt. Det kan vi konstatera, tänker att det är fler än jag med tanke på vad jag hör av andra.

Här däremot är det jag som står upp för mina reflektioner och lutar mig inte på den breda massan även om jag tacksamt landar mjukt i den, då tillfälle ges.

Det finns många bra läkare men tyvärr finns det även en hel del som inte tar sig tid, har engagemang eller för den delen har adekvat kunskap.

I mitt tycke skulle det vara klädsamt att skicka vidare patienterna till de som kan mer, för att nå roten av problemet, istället för att ställa slentriandiagnoser som funkar på typ allt.

Är det konstigt att så många lider av ångest, utmattning och depression när det är de perfekta diagnoserna för att få tyst på folk. Hur många tar inte tacksamt emot piller, förminskar sin egen magkänsla att det är något annat i grunden och lider i tysthet och tänker att nu har jag fått hjälp, jag borde vara tacksam?

Skrubbar du ditt knä på en lerig grusväg, tar du ett piller då? Jag tvättar såret först och sätter på plåster och skippar piller.

Om du går in på en restaurang för lunch och serveras kaffe och kaka, är du nöjd då? Säger du ifrån då?

Min upplevelse är att svensk sjukvård är mer inne på att lägga ett våtvarmt omslag på alla åkommor i samhället så långt det går. De som orkar kämpa eller blir så allvarligt sjuka att det krävs ytterligare åtgärder får hjälp till slut. Eller dom med mer frekvent kända sjukdomar.

Hur vore det om vi tar seriöst på alla som är sjuka? Kan det vara något? Det tycker i vart fall jag.