Jag har alltid haft en förkärlek för vatten, hav och sjöar. Inte något märkligt, mänskligheten har från begynnelsen lockats ut på haven och sökt efter äventyr.

För mig är vatten inte bara vägen till något nytt, för mig är vatten livet här och nu. Jag dricker av det och får på så vis min törst släkt. Jag tittar på ån som rinner sakta förbi och känner lugnet det för med sig.

Jag finner mig just nu som i en vågdal, som på ett stormigt hav där vågorna är höga runt omkring mig. Det är stora vågor och gott om utrymme att kunna andas men just nu ser jag inte land. Jag är trygg här nere i dalen, trygg i havet för jag vet att det kommer att föra mig upp med en våg till slut. Trygg för att stormar mojnar.

Jag har alltid älskat havets ombytlighet. Lockats till vågorna. De härligaste minnena av havet är dom när vågorna var som störst, där ett mått av rädsla blandades med lusten att vara där jag just var. Att till slut runda en ö och plötligt nå stilla vatten där solen magiskt tittade fram. Det ofattbara, kan det vara så enkelt, vart tog stormen vägen? Några steg genom skogen och med blicken ut åt andra hållet…där var det, det vågstinna havet. Det var kvar. Eller som den gången jag simmade och slungades fram och åter mellan vågdalar och vågtoppar, för att slutligen lyckas se den sista bojen för att kunna nå land och kasta mig upp på cykeln.

Vågorna är som härligast när kraften i mig finns där. Men jag är trygg med havet, för det tar mig dit jag hör hemma. För mig till lugnet och för mig framåt. Ger mig tröst och bär upp mig när jag är svag. Det är inte meningen att jag ska se varken bakåt eller framåt just nu, jag ska bara ta det lugnt. Återhämta mig. Finna njutning i lugnet och med tillförsikt se vart havet för mig denna gång.

Ett liv med Myocardial Bridge, är ett liv med spännande resor som blir allt fler och allt längre för vart år som går.