🇬🇧 Please scroll

När kroppen stänger ner på obestämd tid är det som att åka in i en tunnel utan ljus och utan mål. Det är svårt att veta vart vägen bär men jag älskar fart och väljer att släppa på bromsen och låta vägen leda mig. Min kropp är stilla, möjligen tar en promenad i snigelfart för att få ljus och luft.

Nu är jag ute ur tunneln. Kroppen började så smått återfå kraften redan i helgen. Vändningen från fysiskt mörker där valet för dagen var mellan att vika tvätt eller att ta en stilla promenad där jag viste att båda skulle föra mig mot utmattning.

Att lägga upp en plan, promenad varannan dag, vila varannan blev till slut ett måste. Kroppen klarade inte av de dagliga eskapaderna i det fria. Balkongen blev min räddning och glädjen över en pensionärskuvös är enorm.

Nu kanske du tänker, varför i hela friden ska du ta ut dig över huvud taget? Nej, jag ska inte ta ut mig. Däremot är kroppen gjord för fysisk aktivitet och mitt mål var att hitta en nivå som gav styrka och bättring. En 3 km promenad på 1 timme och 15 minuter var för långt i stor del av tunneln. Det är som med mat, dryck och allt annat i livet. Vi behöver en lagom dos. Men när plötsligt lagom där jag vet att jag håller mig från bakslag bara jag håller mig under 130 i puls plötligt försvinner. Där lagom blir i det närmaste intet, då krävs ett mått experimentellt fokus för att hitta toleransnivån.

Naturligtvis påverkas jag mentalt av resan. När kroppen blir ett fängelse där viljan att leva är stark, där livet för mig är rörelse och aktiviteter.

Under förra helgen såg jag så ljuset, om än långt bort i tunneln. Det ger hopp och glädje. Kroppen slutade svara med utmattning även om musklerna och orken var allt annat än i normal balans. Kan vara så att jag hittade in i en bra aktivitetsnivå. Där promenaderna var fortsatt korta eller obefintliga, där livet fylldes på med guldkorn, frisk luft och gemenskap ändå.

Vardagen därefter började med en dag vab av yngsta dottern. Sen gick jag till jobbet följande dag, oviss om det skulle bära eller brista. Jag passade på att få ett läkarintyg för att kunna backa åter om det behövdes. För jag stod på gränsen. Men jag backade inte, jag fick anpassade uppgifter och kunde göra min del. Så tacksam, även om det den här veckan bara rörde sig om två dagar, då en dag gick åt till tripp för magnetröntgen i Uppsala. En egen historia som kommer sen.

Nu har kraften, som en vårvinterbäck, börjat komma åter. Där jag med ett sinne för allt eller inget ser utmaningen i att inte tänja på de lugna promenaderna. För sinnet vill fortfarande ha full fart. Hur trött huvudet än är, hur svag kroppen än är… så vill sinnet rasta kroppen i full fart. Hänga med den förbipasserande tävlingslöparen med det fina löpsteget, kasta mig ner på klubben och rulla med kompisarna, kliva in på Friskis…

Jag låter förståndet regera. Jag vet att vissa saker kommer jag aldrig kunna göra igen om det inte blir en operation. Men jag vet att jag är ute ur tunneln. Det är lite dålig väg just nu bara. Jag vet att jag måste hålla koll på pulsen, alltid, ALLTID. Den får inte sticka, för sticker den iväg då åker jag in i tunneln med huvudet före. Nog för att det är spännande, men det finns bra mycket mer spännande att göra utanför tunneln. För ute i ljuset där finns livet och alla ni andra❤️🤗

🇬🇧 A Sigh of Relief

When the body shuts down indefinitely, it feels like entering a tunnel with no light and no destination. It’s hard to know where the road leads, but I love speed, so I choose to let go of the brakes and let the road guide me. My body is still—at most, I take a snail-paced walk to get some light and air.

Now, I’m out of the tunnel. Over the weekend, my body slowly began to regain strength. The shift from physical darkness—where daily choices were limited to folding laundry or taking a gentle walk, knowing both would lead to exhaustion—was palpable.

Creating a plan became essential: a walk every other day, rest in between. My body couldn’t handle daily excursions outdoors. The balcony became my sanctuary, and the joy I felt for this “retirement greenhouse” was immense.

Now you might wonder, why push yourself at all? No, I’m not trying to push myself. But the body is made for movement, and my goal was to find a level that would build strength and foster recovery. A 3-kilometer walk taking 1 hour and 15 minutes was too much for much of this journey. It’s like with food, drink, and everything else in life—we need the right dose. But when “just right,” where I know I can avoid setbacks as long as I stay under 130 bpm, suddenly disappears—when “just right” becomes almost nothing—it takes a certain experimental focus to find that threshold.

Of course, this journey affects me mentally. When the body becomes a prison, and the will to live is strong—when life, for me, is movement and activity—it’s a challenge.

Last weekend, I saw the light, albeit far away in the tunnel. It brought hope and joy. My body stopped responding with exhaustion, even though my muscles and stamina were far from balanced. Perhaps I’d found a good activity level, where walks remained short or non-existent, but life was still enriched with golden moments, fresh air, and connection.

The following week began with a sick day at home with my youngest daughter. Then, I went back to work the next day, unsure if I’d manage or collapse. I made sure to get a doctor’s note as a safety net in case I needed to step back. I was on the edge. But I didn’t step back. I was given adjusted tasks and managed to contribute my part. I’m so grateful, even though this week only consisted of two workdays—one was spent on a trip to Uppsala for an MRI, a story in itself to share later.

Now, my energy, like a spring stream, has begun to return. With my all-or-nothing mindset, I see the challenge in holding back on those gentle walks. My mind still craves full speed. No matter how tired my head or how weak my body, my spirit wants to unleash my body at full throttle. To run alongside the passing competitive runner with their beautiful stride, to throw myself into training at the club with friends, to step into Friskis…

I let reason take the lead. I know some things I’ll never be able to do again unless I undergo surgery. But I know I’m out of the tunnel. The road is just a bit rough right now. I know I must always keep an eye on my heart rate—always, ALWAYS. It cannot spike. If it does, I’ll dive headfirst back into the tunnel. As thrilling as it might sound, there’s so much more excitement to be found outside the tunnel. Out in the light, that’s where life is—and all of you. ❤️🤗