Relationer, man-man, kvinna-man, kvinna-kvinna och allt därutöver. Det är klart att man försöker! Om och om igen, gör allt för att det ska fungera och bli bra. Vissa saker går att reda ut och oftast kommer man än djupare i relationen, än närmare varandra när väl motgången är passerad. Motgången får på så vis ett värde och en funktion. Man kittas samman och får en djupare förståelse för varandra.

Ibland är vi olika och vill inte en mötas i det som är. Parterna ser olika, ser inte att dom ser olika, vill inte se alls – anledningarna varierar. Vissa saker går det att kompromissa med men när det dränerar ens själ så går det inte att leva i.

När magkänslan säger NEJ men förnuftet inte riktigt litar på magkänslan och säger, men kanske… Till slut, ibland efter många år, förstår hela kroppen att det är dags att gå. Vissa har det med sig från barnsben, är trygg i sig själv och vet att lita på sig själv fullt ut. Med erfarenhet kommer även vi andra förstå att magkänslan är med all tydlighet väl värd att lita till.

Det kan krävas ett otal av relationer eller långa skavande relationer där tanken snurrar i ett virrvarr för att undkomma magkänslan som man aldrig lärt sig att lita till. Tanken har fått oss att förringa den på grund av tidiga invanda mönster och brist på självmedkänsla Men magkänslan är så mycket mer än bara något som händer i magen. Den är iakttagelser som kroppen gör men som sinnet inte hinner processa i tanken, där dom snabba förnimmelserna istället landar i magen, ofiltrerade och äkta.

Vissa vill inte tillskriva varken magkänsla eller känslor i stort, någon större vikt. Vissa ser snarare på känslor som något man inte bör lägga fokus på. ”Man ska inte känna efter så mycket” hörs eka från tidigare generationer och lever även kvar än idag bland vissa. Det kan fungera för den enskilde individen i stunden som en flykt från sig själv och sitt medvetna, men sällan sund för dess omgivning eller för individen själv i längden.

Om en tidig prägling satt djupa spår där individen inte fått utrymme att se hela sitt eget värde som människa under uppväxten. Inte fått den bekräftelse för sin person för den hon eller han eller hen är från en eller båda av sina föräldrar, på grund av oförmåga av något slag, så anpassar sig individen sig till det som ger bekräftelse. Vi behöver känna en tillhörighet, vi behöver känna uppskattning. Om vi inte får det villkorslöst, där lyhördheten för våra personliga behov fångar upp oss så blir det lätt att vi drivs så som den duktiga flickan som aldrig blir nöjd hur bra hon än presterar, rebellen som skapar kaos, extremsportaren som söker kickar, att inte kunna vara ensam, sexmissbrukaren, alkoholisten, drogmissbrukaren eller träningsnarkomanen. Alla har dom säkerligen sår i själen som behöver läkas. Alla flyr vi och kompenserar på olika sätt.

Som den som med sitt självklara regelverk ser allt annat än ordning som fel. När det ligger saker framme skaver det inifrån och ut, fel att inte vara i god tid, fel att inte följa de självklara regler som individen satt upp inom hemmets väggar. Fel att känna. Där det självklara är att ruta in vardagen, inte bara med en ram utan med ett massivt rutnät. Där meningen ”känn dig som hemma” är en del av fasaden. Det skadar ju ingen när man lever själv att ruta in sitt liv på det viset. Men hur blir det för andra att leva i detta, att tvingas in i någons annans rutnät?

Jag tänker att det kan gå utmärkt, om alla får vara med och bygga upp regler och ordning tillsammans. På så vis blir alla hörda och bekräftade, där alla får känna in, där reglerna justeras så att de passar alla. Då kan alla på riktigt må riktigt bra i det. Rutorna blir till en gemenskap, ett sammansvetsat band. Är det däremot enkom en som styr och alla andra följer, för att inte väcka den björn som sover, hur blir det då? Det kan se fint ut på ytan, välordnat som bara den, men hur hur står det till under ytan? Vad händer med alla snabba tankeförnimmelser som behöver tryckas undan? Hur känns det i magen, att ständigt anpassa sig efter någon annan när sitt eget jag vill något helt annat, behöver något annat? Hur blir det när vi säger vad vi behöver men inte blir respekterade, för att någons annans behov ständigt går före då den inte vill eller inte förmår att se helheten? Inte ser att individen med tankar och känslor är en enhet.

Jag tänker att det är här som förmågan att hitta strategier väcks till liv. Förmågan föds för att få bekräftelse, för att skydda sig mot de sår som uppstår när man inte blir hörd, sedd och bekräftad för den person man är. En flykt från avsaknaden i att känna sig älskad som person i att vara bara sig själv. En flykt till att göra, prestera och uppleva. En flykt där känslorna låses in om man glömmer dess värde, men där känslorna istället okontrollerat gör avtryck på individen själv genom fysisk smärta eller på sin omgivning med ostyriga känsloutbrott.

Skulle då ett rutnät kunna passa ihop med ett bollhav? Såklart! Se på fotbollen, där ska bollen in i nät. Nätet fångar upp bollen, omsluter den vänligt och mjukt. Som bollen i handsken i baseboll. Men hur blir det om rutnätet släpper in bollarna och sen stramar åt sina rutor? Då blir följden att bollarna antingen fastnar och sakteligen stryps ut eller flyger iväg som små flipperkulor kors och tvärs när nätet tappar sitt grepp. Eller som de hård strängarna på ett tennisrack, bollen är inte tänkt att vara kvar där… När rutnätet stramar åt och ett stopp inte får nätet att släppa efter, då tänker jag att det är sunt att bryta. Sunt att stå upp för sina egna värderingar fullt ut. Att istället rå om sig själv och de som betyder mest, utan att lägga energi på det som slukar energi och kväver.

En relation i mina ögon ska i grunden ge energi även om den ibland kräver jobb och ibland inte så lite heller. Lite som att laga mat från grunden. Vad vill du ha – snabbmat eller en kulinarisk måltid? Lagar du måltiden omsorgsfullt med omtanke, med väl valda ingredienser och råvaror? Då är förutsättningarna stora att det blir magiskt gott. Det kräver engagemang, tålamod och ja…känsla! Med dåliga råvaror eller råvaror som inte passar ihop är det svårt att få till ett bra resultat även om du kryddar på med pengar, upplevelser eller en tillrättalagd fasad.

Min erfarenhet har gett mig mitt recept, även om jag ännu inte hittat min andra hälft där vi båda är i fas. Det är viktigt att ha förmågan att älska sig själv, att hålet eller hålen i själen är läkta från barndom och från allt som kommit längst med vägen genom livet. Ärr har vi alla och vi kan blotta dom för dom vi vill dela erfarenheter med, där läkningen av våra sår är vårt eget ansvar, även om det är andra som skapat dom. Jag vurmar för samtalsterapi och självutveckling i form av självmedkänsla och meditation. Sen finns det dom som känner att dom måste dela med sig i den utsträckning att andra ska kunna känna och uppleva den smärta dom själva har fått utstå, vilket snarare blir som ett svart hål för den som lyssnar och känner in. Där säger jag STOPP, Din smärta är inte för andra att uppleva, den är för Dig att hantera. Om du stukar foten, blir det bättre av att andra stukar sina fötter? Nej, knappast!

Kärlek för mig från en annan och från mig till en annan ska inte handla om att fylla tomrum, det ska handla om att omsluta varandra med varandras kärlek till livet och varandra. Där kan inte alla passa med varandra av den enkla anledningen att vi är olika och har olika behov, intressen och mål med livet, det är så det ska vara. Men vi kan alltid vara måna om varandra, tydliga med vad vi mår bra av och respektera varandras gränser och intentioner.

Den dagen som jag med mitt strukturerade bollhav hittar någon som omfamnar mig väl och jag kan göra detsamma, då känns det rätt i magen, utan att tanken har en suck att hinna med! Kärleken sitter i magen, i känslan där tanken sen kompletterar för att ge oss förmågan att verbalisera våra behov och känslor. Där vi behöver visa lika mycket hänsyn och omtanke om oss själva som om den andre, med andra ord – om varandra❣️