I torsdags var jag till Linköping för andra svängen av radioaktiv injektion samt bildtagning, det vill säga myocardscint.

Först vill jag slå ett slag för SJ som på minuten lyckas leverera tåget som jag färdades med, på pricken en timme sent till Linköping. Ändå en bedrift… Eftersom priset på 09 tåget var 100kr dyrare åkte jag redan med 08 tåget, varför en försening inte tillförde någon stress i min tillvaro. Tacksamt då scint 2:2 är ett viloprov och all form av stress skulle elimineras.

Med ett återkommande lätt tryck och vassa hugg till och från i bröstet sedan i måndags efter första provet var förhoppningarna från min sida att det även skulle skönjas i undersökningen. Läkaren däremot såg mer oroad än nöjd ut och det sattes ett EKG. Nu såg det ut precis som det förra vilket lugnade henne en smula. Däremot var blodtrycket som vanligtvis är lågt, nere på en bottennnotering. Vilket förklarade min yrsel dom senaste dagarna.

Läkaren beslutade tack och lov att genomföra den planerade undersökningen, men bad sköterskan att låta infarten sitta kvar. Inte ett gott tecken då min plan var att åka hem och fira med mina barn som jag på morgonen kramat hej då inför deras skolavslutningar.

Injektionen medförde en mer påtaglig obehagskänsla denna gång. Jag stoppade i mig en bit 90% choklad och några dadlar på en gång efteråt. Därefter passade jag på att gå ut i solen, drack mängder av vatten och åt nötter under ett eskalerande illamående, tryck i bröstet och lite vassa hugg. Men långt ifrån 10/10 på den skala som dom vill ha upplevelser skattade på. Det var inte helt lätt att strosa omkring eller äta under dessa förutsättningar men jag gjorde en tapper ansträngning, innan jag kapitulerade i väntrummet en kvart innan undersökningen. Det hjälpte med lite rast vila.

Läkaren var med vid bildtagningen för att kunna upptäcka akuta defekter, vilket hon inte gjorde. Bilderna både från torsdagen och måndagen bekräftade hon var av god kvalitet och skulle nu granskas. En bild tog på torsdagens tagning ca 7 min att ta och dom tog två. Jag skulle kalla det för fotoomgångar, då det snarare är frågan om en hel massa bilder som tas. En omgång sittande och en omgång liggande, där EKG är påkopplat för att tajma bildtagningen.

Min önskan att få någon form av svar där och då satt hårt inne. Ett ödmjukt försök gav svaret, vi ser några mörka partier men kan inte före analysen avgöra om det är kameratekniskt eller inte. Jag förstod ju att det var något som gjort att jag behövde komma tillbaka. Det sista jag vill är att vara en besvärlig patient, i vart fall i det här skedet, så jag nöjde mig där. Personalens bemötande var allt igenom 10/10 och upplevelsen av professionalism 10/10. Därför ville jag naturligtvis visa min fulla respekt.

Dom behövde i alla fall inte behålla mig, tack och lov. Jag hade gjort mitt jobb och det som återstod var att hetsdricka vatten, för att sedan komma hem till mina barn och fira sommarlov.

Ja, och vänta in svaret. Det där med att vänta på svar… är ju bra att öva på. Nu behöver jag tuffa igång med min vanliga träningen och aktiviteter. En inte alls lätt nöt att knäcka. Det är knepigt nu när jag sedan måndagens maxprov känner att kroppen inte riktigt är där den ska vara. Jag är däremot väldigt tacksam för att kroppen trots allt inte gav upp alldeles.

Där jag är nu är som om du tänker dig att du sätter dig i en racerbil på en racerbana och du får enkom köra i max 50 km/h. Men så får det vara, för en stund. Men gärna inte för jämnan. Jag är ändå tacksam att jag inte är begränsad till än lägre hastigheter eller avvinkad helt från banan in i depån. Om jag tar min bil och kör ut på en slingrig grusväg, så upplevs ju i vart fall farten högre!