Hur går det att vara aktiv men samtidigt tampas med någon form av kardiovaskulär dysfunktion? Högst varierat vill jag säga.

Det går inte mer än att försöka, ibland blir det bra. Ibland blir det mindre bra.

Jag har alltid mått bra av att vara i rörelse och igång även om jag med åren blir allt mer känslig för pulsbelastning. Stillhet gör att mina leder smärtar och min kropp går ner i något slags trögt stand by läge.

Jag inväntar fortfarande svaret från Myocard scinten som jag gjorde i början av juni. Frågan är om det är mina hjärtmuskelbryggor, småkärlsproblematik eller någon härlig cocktail tillsammans med min psoriasis artrit som gör att min kropp tidvis går ner på reservkraft.

Vad är hönan och vad är ägget är något jag önskar svar på.

Att vara ute i det fria gör mig gott, där avvägningen mellan kallt och varmt ständigt hanteras för att hamna så nära lagom som möjligt. Vilket gått bra tack vara en skapligt bra klimat för mig.

Förutom att vara skapligt lagom varm gäller det att hålla den fysiska aktiviteten på en lagom nivå. Risken att bli utslagen finns alltid. Något jag numer tar med hyfsad ro, då jag lärt mig läsa av olika former av trötthet och som regel är generös med min nattsömn.

Att vandra, trots de påtagliga höjdskillnaderna i Omberg gick strålande tack vara det moderata tempo vi hade. Vi gjorde flera stopp för att verkligen ta in dom olika mäktiga naturupplevelserna. En och annan omväg drygade ut stegen för att fylla vatten vid en källa eller se ett för stunden torrt vattenfall.

En behaglig trötthet på kvällen gav en extra god natts sömn och kändes inte som en varningsklocka alls. 17 km gick vi under dom fem timmar som vi var ute. Vädret var blåsigt ute vid Vättern och stilla så fort vi kom in mellan träden. Molnen släppte fram solen till och från vilket gjorde att temperaturen var riktigt behaglig den här dagen.

Dagen efter gick vi ytterligare en vandringsled, denna gång var den på sex km. Med lite omvägar landade vi på 7 km. En liten nätt sträcka som i vår teori skulle ta en timme att gå. Med föregående dag i bagaget förstod, i vart fall jag, att det skulle ta mer än en timme att gå. Omberg bjuder som sagt på stigningar och just den här delen av Omberg har sin högsta punkt på leden, vilket gjorde att den här vandringen tog tre timmar. Naturligtvis med diverse stop för lunch, mellis och beundran av naturen.

Stigningarna upp från Ellen Keys Strand till toppen av Omberg kändes. Jag gick lugnt och passade på att stanna till och från för att fotografera och samtidigt vila en smula. Det var inga oroväckande känningar, enkom ett lätt tryck i bröstet. Det tryck som jag med åren satt i samband med efterkommande trötthet. En trötthet som kan komma redan samma dag eller flera dagar senare. Benen var pigga och ville skutta vidare, men pulsen fick styra och hålla nere tempot.

Efter andra vandringen kände jag att det var bra med återhämtning för att ta det säkra för det osäkra. Vi tog därför för oss av mer stillsamma aktiviteter så som marknad och mys på café. Den där totala tröttheten höll sig än så länge borta.

Väl hemkommen efter sex tältnätter sov vi alla extra gott. Även våra två morgonpigga kaniner som varit med oss och levt loppan ute i hagen vid tältet var tysta på morgonkvisten. Jag fick feeling och firade vår hemkomst med att baka, steka pannkakor och göra i ordning en hotellfrukost/brunch med våra favoriter. Allt naturligt glutenfritt.

På något sätt kom tröttheten smygande och hushållsgöromålen fick gå en smula på autopilot därefter. Jag kände behovet av att ta rast vila, men mat behövde inhandlas och tillredas. Med en tidig måndags kväll föstes tröttheten åt sidan.

På tisdagen smet jag iväg till Friskis och Svettis på eftermiddagen efter en mysig fikastund hos barnen farmor. Jag körde ett lugnt pass med extra tillförsikt eftersom både pulsklocka och pulsband hade lämnats kvar hemma. Passet gjorde mig snarare lite mer på G än innan.

Onsdagen bjöd på jordgubbsplock med efterföljande badbus för barnen och rast vila för mig på stranden för mig. Jag laddade för att senare på kvällen sticka iväg och skjuta. Det var här som den den första vändningen kom, den totala kontrasten för mig som slog till samtidigt som regnet drog in över stan. En enorm trötthet landade i mig. Efter den tidiga middagen var klockan inte mer än halv sju när jag tog kväll och somnade för natten. Tröttheten satt främst i huvudet och inte särskilt i kroppen även om kroppen gjorde huvudet sällskap.

Att väva in här är också jordgubbarnas påverkan. Ja, faktiskt! Jordgubbar är rika på histaminer och kan likt rödvin, lagrade ostar och charkuterier, mörk choklad, långkok mm framkalla enorm trötthet.

På morgonen såg jag till att preppa med enzym som hjälper till att bryta ner histaminerna i maten då jag troligtvis övertrasserat min kvast som mina egna DAO enzymer kan hantera. Det där med hönan och ägget, svårt att veta.

Med en tidig kväll följde en tidig morgon där jag slog upp ögonen hyfsat pigg klockan 06:00. Jag kände in kroppen och den var redo för torsdagens efterlängtade kajaktur på ån. Huvudet hade fått sin vila och kraften i kroppen fanns där. Med den statusen skapar paddling på ån mer välbehag än slitage. Ån är snäll, även vid plötsliga väderomslag och det är alltid nära till land vilket lätt ger plats för både känsla och förnuft.

Vi paddlade 5 km på 1 timme och 20, minuter vilket med lätthet kvalar in i lugnt och stilla. Fokus var njutning och ett obligatoriskt stopp vid ett körsbärsträd som viker ut sina grenar över ån. Pulsen hölls nere och jag såg till att jobba lugnt med armarna.

Armarna har jag noterat vid andra former av träning lätt trycker upp min puls. Stundtals kan pulsen stegra obalanserat mycket av att bara hänga i en stång. Likadant när jag slår på en boxningssäck får jag bryta efter minimal tid.

Vi avrundade även här med badbus där även jag passade på att svalka mig en stund. Temperaturen på ån var balanserad tack vare en svalkande bris där det stundtals slog till med värme.

Fredag och längtan ner i ån blommade upp.

I bakhuvudet hade jag vetskapen om att jag var aktiv igår. Samtidigt tog vi det riktigt lugnt. Kroppen ville mer.

Att bli ett med vattnet och simma, om än bara lite, kunde inte längre hejdas.

Det är en solklar risktagning då simning gång efter annan har gjort mig omåttligt trött. Det var länge sedan jag simmade, just av den anledningen. Därför var målet en kort tur utan pulsstegring över huvud taget.

Risktagningen handlar inte om risk där och då i vattnet, utan snarare efterföljande konsekvenser.

Våtdräkten åkte på hemma eftersom jag har en fem minuters promenad ner till bryggan som utgör start och mål. Jag simmar i samma å som vi paddlade med gott om närhet till att gå i land hela vägen. Med lugna stilla simtag varvade jag crawl och bröstsim och jobbade mig uppströms en 300 meter. Bojen som guppade efter mig kom till och med ikapp och slog i mina fötter och huvud till och från.

Njutningen var total. Att vara i naturen, närmare än så går inte att komma. Känslan kan bli bättre utan vårdräkt men vattnet har inte alls den temperaturen i år.

När jag vände riktning nedströms kände jag motvinden som tidigare blåst min boy på mig under min färd. Kroppen fick jobba lite mer, men jag var fortfarande varsam och fokuserade på att glida mycket och hålla pulsen nere. Jag tog små korta pauser lite nu och då. Allt som allt blev det 630 meter på 28 minuter. Något som jag under min tid som triathlet avverkade på dryga 10 minuter.

Det går inte att leva på gamla meriter.

Med facit i hand var medelpulsen trots allt för hög för att vara simning. Pulsen går dock inte att se under simningen, utan där fick jag gå på känsla och vad det verkar en gnutta hopp.

Resten av dagen gick därefter i trötthetens tecken. Både mentalt och fysiskt. Kanske mer fysiskt denna gång. Det dröjde inte länge innan huggen i bröstet gav sig till känna. Inget allt för alarmerande utan mer som små varningsklockor som signalerade time off. En sömnighet och kroppslig kraftlöshet dominerade dagen. Vilket passade ganska bra, då dom yngre barnen var iväg och lekte med sin kusin och äldsta hade intagit sin fristad köket och bakade för fullt.

För det finns alltid något gott som kommer med det oförutsägbara och mindre eftersträvsamma.

Det går alltid att göra det bästa av det som är.

Hade jag varit pigg hade jag åkt och skjutit en stund. Viljan fanns men kroppen ville inte det nu, det fanns inget förhandlingsutrymme. Jag frånsåg min mentala inställning att när det känns motigt finns det alltid minst 20 % kvar att ge. För dom procenten behövde jag ha kvar.

Till kvällen lät jag autopiloten styra upp tillvaron och nyttja lite av de 20 % trots allt. För livet stannar inte upp bara för att kroppen går på paus.

På middagsbordet serverades därför årets hemlagade moussaka som påbörjats någon dag tidigare med långkok av köttfärssås. Till efterrätt fick vi njuta av hembakt där glass, beskriver och maränger komponerats i köket.

Idag lördag har jag skrivit detta i horisontalläge. Tröttheten har lättat medan symtomen från bröstet sitter kvar. Vad dagen har att erbjuda återstår att se.

Fokus idag blir en varsam dag, att njuta av det som dagen ger. Till en början en lång härlig frukost med mina barn. Där jag fuskar med en bild från måndagens frukostbuffé där jag fick feeling för att gå all in på ”hotellfrukost a la hemma”. Idag kör vi hotellfrukost light.