Tidigare år har ninisarna, eller granaterna som dom får kallas när dom hittar på tok, fått bo inne i tältet med oss. Vi är 167 cm som längst så det blir ett utrymme längst med fötterna med plats för transportbur, matlåda och gnagtunnel. Tyvärr har dom helt tappat det under tältnätterna och kissar i hörnen och lite här och var. Väl hemma har dom återgått till sina skötsamma jag och håller sig till sin låda.

I midsommars gjorde jag därför ett försök med att låta ninisarna tälta på egen hand. Med den lilla hagen inne i tältet som inramning och en extra botten till denna fick dom tillbringa natten i tältet allena, möblerat med transportbur, gnagtunnel och matlåda.

När vi är ute med ninisarna vill vi att dom ska känna att dom har en safe spot, ett tryggt ställe att kunna slappna av i. Därför sätter vi upp tältet på en gång när vi kommer fram. Då hinner dom bekanta sig med det och boa in sig till natten kommer.

Den stora hagen består av kompostgaller, där vi är väl medvetna om att dem med lätthet kan hoppa över detta. Att dom kan hoppa över har också sin fördel, för vid fara har de bra med utrymme att fly. Större delen av dagarna trivs ninisarna med tak över huvudet som skydd från solen och skruttar ut i stora hagen mest om kvällar och tidiga morgnar. Mango passade på att skutta ut en gång men hamnade praktiskt taget i äldsta dotterns knä och blev vänligt inburen igen.

På båda platserna vi tältade under semestern hade vi lätt kunnat öppna upp stora hagen helt, särskilt på den andra som var helt bilfri. När vi tältade i våras och bara hade lilla hagen med oss, öppnade vi upp den för att ge dem skäligt utrymme att sträcka ut. Då kunde vi se hur dom stack iväg för att utforska i några minuter för att sen kom tillbaka till oss och den lilla hagen med transportburen i.

Nu på semestern lät vi dom husera i stora hagen även när vi var på plats. Jag kan villigt erkänna att jag mer än en gång var sugen på att ge dom utrymme att sträcka ut till fullo. Det är så otroligt härligt att se deras busrusningar och glädjeskutt på stora öppna ytor!

Däremot kan jag inte gå till godo för vilka bus de hittade på när vi inte var på plats med Granaterna. När vi tältade i Borghamns Strand rymde fåren dagligdags och om Granaterna gjorde dem sällskap medan vi var ute på vandringar och äventyr kan bara dem själva svara på.

Det har varit en enorm frihet för oss att ha kaninerna kvar på plats medan vi har utforskat närområdena under dagarna. Kaninerna har tidigare fått följa med i koppel eller så har någon av oss stannat kvar vid tältet mestadels hela tiden. Förra året gjorde vi även stora hagen mindre och använde galler som tak när vi gick iväg en stund.

Nu blickar vi åt – hellre ett år i frihet än tio i bur.

Koppelpromenad gjorde vi på hemresan när vi slog en lov kring Vadstena. Mango som är mer lättstressad av de två fick till en början lite påslag, men kände snart att min famn var en trygg plats att vila på. Till skillnad mot förra årets ”jag vill ner” och ”jag vill upp” var annan minut var Mango i år nöjd med att vara i famnen hela tiden.

I år hade vi även köpt nytt förstärkt koppel. Jag hittade äntligen nätta kedjor på den närbelägna hund- och kattaffären, som vi satte närmast selen i början av kopplet. Till detta två nya ognagda koppel med reflex. Reflexen lär vara totalt överflödig, men man vet aldrig när vi får för oss att utöva mörkerkörning med dessa två.

Lime har tidigare gnagt av kopplet… tre gånger…under vår första semester med honom på Gotland. Det är också därför vi släpar med kompostgallret istället för att sela på de små, när det är möjligt.

Vadstena bjöd på en picknick med jordnötter, 85% choklad och bananer där hela skaran fick vara med och mumsa. Jag kan säga att om Mango hade kvar någon uns av nervositet så föll den ner till noll där hon istället fick fokus på att försöka servera sig själv.