Ja, sådär ja. Lite uppförsbacke igen. Med andra ord, dags för att samla ytterligare erfarenheter och bli en smula visare.

Helgen kantades av en solklar känsla av bakslag. Återhämtning hjälpte föga. Måndag morgon och jag trotsade kroppen med förhoppning att den skulle kicka igång någonstans mellan hemmet och jobbet. Jag kan knappast påstå att det hände, även om pulsen gjorde sitt för att hjälpa till.

Med all tydlighet, jag ”rullade” i dubbel mening på cykeln ner till jobbet. Ett, för att det mestadels är nerför och två för att jag hade lätt växel. Det var i och för sig inte där pulsen gav sig till känna. Det var efter den lilla halvtrappan upp till personalentrén som min puls stack iväg till 120. Tror jag i alla fall. För någonstans mellan hemmet och när jag stängde av klockan var jag upp i 120. Vilket är allt annat än normalläge för mig. Jag brukar komma upp emot tre fulla våningsplan innan min puls kommer upp i dom siffrorna.

Vid 13 tiden kapitulerade jag och flexade ut. Rast vila väntade efter en återstående utmaning innan hemkomst, uppförsbacken. Att bo på en kulle har sin charm många stunder och en mer utmanande profil stunder som denna.

Trots ett frossande i muskulär och mental avslappning vaknade jag klart okry på tisdag morgon. Alternativ till sjukskrivning fanns föga. Trots allt fortfarande med ett litet hopp om att kroppen kunde sparkas igång av varsam aktivitet. Denna gång med en slow walk (låter trots allt lite coolare på engelska). En galet lugn promenad där sniglar hade kunna göra mig sällskap.

Tre km och nej, det var inte uppiggande fysiskt dock galet härligt mentalt att njuta av natur och frisk luft. Samtidigt en mental utmaning, att finna acceptans i att kroppen säger rast vila, stopp, stanna upp NU!

För att klara den mentala belastningen och få en mer stabil balansgång hittar jag njutning i det som finns inom min toleransnivå. Så som jag alltid försöker göra… Nu med en radikal ransonering på fysisk belastning.

Det som också behövs är utlopp för den sorg som väller upp inom mig där en och annan tår tillåts fällas. Att erkänna att jag är ledsen över det som är. Att jag till och från känner mig som utsatt av en förbannelse. En förbannelse där mina nya intressen som avlöst de gamla för att kroppen sagt ifrån, även de sätts krokben för. Den sorg som kommer då jag behöver vända i en lätt uppförsbacke innan jag ens kommit halvvägs för att solen låg på och motlutet gjorde sitt därtill. Att vara hjälplös har aldrig varit min grej, kanske det som är syftet med förbannelsen, att jag ska lära mig ta emot hjälp…

Däremot finns det ingen vinning i att fastna där i sorg och frustration. Om jag nu har en förbannelse över mig så får den allt bevisa att den finns där. Ska den försöka sig på att göra mitt liv eländigt, så ska den inte få göra det gratis!

Sinnet vill springa, själen vill ut på äventyr men kroppen säger rast vila och kursen styrs om till ett inre äventyr.

Väl nere vid ån där kroppen inte riktigt var redo att ta sig upp igen gillade jag läget och började att fota istället. Det finns gott om fina vinklar och motiv. I skuggan är det behagligt svalt då värmen nu slagit till rejält. Jag slog mig ner på den varma klippan, skyddad av ett träd för solen och kände att just nu är det ändå helt ok. Just där och då, att tillåta mig att just här och nu är det skönt. Något som samtidigt kantas av ett dåligt samvete för att inte vara på jobbet. Där jag får lov att påminna mig själv om att jag är hemma för att jag inte mår bra av vardaglig aktivitet.

På morgonen gjorde jag ett test. Idén fick jag dagen innan då jag från sittande reste mig lugnt och kände hur jag blev andfådd. Jag tittade till min puls och såg att den stack upp till 110 innan den vände neråt igen. Idag på morgonen satte jag igång träningsfunktionen på klockan och loggade 47 i puls innan jag försiktigt satte mig upp och därefter reste mig till stående. Efter en trettio sekunder kände jag andfåddheten komma. Jag tittade ner på klockan och såg hur den tickade från något på 80 uppåt, passerade 90 och ett tryck började komma i mitt huvud, lätt illamående. Jag stod kvar och pulsen tickade vidare upp till 100 och när den var på 110 stod jag inte ut längre utan lade mig ner igen.

Jag konstaterade att det här är inte ok. Kikade på klockan och pulsen hade åter gått under 50 och jag ställde mig upp igen. Samma lika men jag avbröt tidigare. När pulsen gått ner ställde jag mig upp men valde nu istället att gå. Det fungerade, pulsen drog inte iväg. Jag stannade upp i stillastående och japp, pulsen drog iväg igen och med en näve symtom.

Det får mig även att fundera på måndagens pulsstegring om den ens var i samband med trappan eller kanske när jag stod och låste cykeln. Högst oklart. Högst obra. Men en smula spännande, även om jag hade föredragit det som en fiktiv berättelse.

Att sitta vid ån och för en stund och må bra får därmed vara ok just nu. Jag fick sällskap av en kompis, vilket gjorde stunden extra bra. Eller som nu, att ligga i gräset på bostadsrättsföreningens lummiga tomt och skriva detta, ömsom sippandes på välsmakande kaffe och te i sällskap av en dadel eller två (högst oklar mängd), här och nu. Det får vara bra, för godhet föder godhet och varje bakslag ger ny vishet.