Det tog bra lång tid att få svar på undersökningen jag gjorde den 9:e och 12:e juni. Slutsvaret kom i onsdags. Ett svar som leder till en hel del blandade känslor. Men i den svenska vårdapparaten skall man vara försiktig med att blanda in känslor, i den förhåller man sig bäst till konkreta resultat på ett kliniskt vis.

Den 9:e juni gjorde jag arbetsprovet. Inför detta hade jag sett till att vila upp mig ordentligt, då jag bara veckorna innan åter blivit dålig. Jag passade på att njuta av stunden att fritt trycka upp pulsen, vilket jag under årens lopp undantagslöst lett till bakslag. Jag kom upp i en puls av 169 när testet avbröts med anledning av bentrötthet och andfåddhet, med andra ord normal trötthet. Vid testet fick jag inga symptom. Undersökningen innebär att ett radioaktivt medel injiceras vid slutet av undersökningen, en timmes rast och därefter röntgen.

Efter första testdagen uppkom symptom, men det andra scintet kan inte heller det påvisat några komplikationer utöver den/de existerande muskelbryggorna.

Slutsvaret för scintet löd – ingen ischemi. Vilket betyder att det inte uppstod någon syrebrist i hjärtat, vid denna undersökning.

Svaret är naturligtvis positivt ur den bemärkelsen att det inte blir någon syrebrist i hjärtat vid maxpulsbelastning. Det är dock en liten hake i denna glädjeyra – Linköping avskriver därmed mig och gör inga fler undersökningar.

Precis som kardiologen på Mälarsjukhuset, mitt hemsjukhus, skriver ut mig och gör – inget mer.

Precis som Uppsala avskriver mig efter magnetröntgen.

Vad händer nu?

Hade det varit upp till sjukvården hade det hänt nada och intet. För sjukvården har inget intresse av att gå till botten med det faktum att jag fortfarande är sjuk. Detta är något som jag haft problem med sedan 2003 och känningar av innan och med än tydligare symtom sedan 2018. Något som jag just här och nu – är inne i ett rejält ”skov” av. Jag har nämligen inte repat mig efter det som började växa fram under andra semesterveckan, en månad efter scintet, som för övrigt tog ett par veckor att repa sig från.

Bryt ihop och kom igen är en utmärkt process. Där ihopbrytandet inte behöver vara någon segdragen och ångestladdad företeelse. Nej, att bryta ihop samlar kraft där kraft inte finns. Att bryta ihop kan göras inombords utan att omgivningen påverkas nämnvärt och inte ser processen där kroppens emissioner noteras och balanseras. Samtidigt lät jag mig hastigt läcka ut min frustration till några vänner där deras värmande ord ger extra kraft och styrka. Jag kände in min ledsamhet och frustration och omvandlade dessa till en åtgärdsplan.

För jag har naturligtvis en plan. För min styrka, som säkerligen också är ett utvecklingsområde gällande tillräcklig återhämtning – är att jag ser möjligheterna, även om det så är en skog av omöjligheter i vägen. Så som med trumpetsvamparna i skogen, dem kan vara rent av omöjliga att finna, men när du väl ser dem så är dem sällan ensamma. Jag vet att dem finns där.

För naturligtvis finns det en förklaring till varför jag blir sjuk.