”Ord är inte samma sak som att känna, att bearbeta är inte samma sak som att glömma.”

Det finns många ordspråk och tankemönster som ligger mig varmt om hjärtat så som,

”Det som inte dödar det härdar” eller

”Motgång föder framgång” eller

”Det finns alltid mer att ge”

Vad är det som gör att min kropp säger stopp, när andra kan göra så mycket mer?

Det är klart att det är en fördel att ha ett driv. Vi har det alla. Även om inte alla har ett Asymptotiskt sinne, där vetskapen om att när kraften sinar så finns det alltid 10-20 procent kvar att ge. Samtidigt blir det till ett hinder, ett hinder till att sänka garden och ge upp i tid, när allsköns återhämtning inte gett effekt.

Min kropp är nyckfull och säger sällan till när den behöver paus och återhämtning. Eller? Är det jag som inte lyssnar på den? Är det jag som inte är lyhörd till när jag börjar knapra på de sista 10-20 procenten, för att min målmedvetenhet i stunden får större fokus?

Till slut finns inget annat val än att låta sänka garden. En gard som därmed inte enkom gjort mig gott, utan också drivit mig bort från det som en gång varit jag. Den har låtit mitt jag sina i sällskap av normaliseringsprocessen. Även om mitt senaste insjuknande har en tydlig orsak, så finns det trots allt inga tydliga svar.

Min passion är att vara del av något större, kunna bidra i både det stora och det lilla. Att finnas där för andra. Inte särkilt originellt kan tyckas, mänskligheten är skapt så, för vår överlevnad sedan begynnelsen. Samtidigt, så självklart originellt. För vi är alla original som behöver ses för precis den vi är och vi ÄR, vi är alla unika och så värdefulla.

Men varför skall det vara så obekvämt för mig att se mitt eget värde i en värld där det finns så oändligt många härliga värden att värdera? Att just min kompott av egenheter faktiskt är, lika välkomponerad som Din!

Istället finner jag det bekvämare när det kommer till de som gjort elakheter. Jag ser bortom elakheten och bemöter individen där den är där och då. Min nyfikenhet över vad som hände, hur och varför. Alla har vi ett värde, samtidigt som det som gjorts fel leder till konsekvenser. Konsekvenser, för att den som drabbats har sitt självklara värde. Konsekvenser för att avskräcka folk från att göra fler elakheter. Jag ser mitt värde i att vara en del av detta. En del av att skapa reda i det mörker som är.

En annan dimension av elakhet som jag däremot inte är bekväm med, är den där människor gör saker för sin vinnings skull, för sin karriär, för pengar – på andras bekostnad. Högre chefer vilka i led för led får sina underordnade chefer att mana på sin personal för att blidka politiker.

Företag som etablerar sig och sprider desinformation för att starta sin produktion med sedan länge förbjudna kemikalier. Media och kommunpolitiker som hoppar på desinformationens tåg samtidigt som de säger att de jobbar mot etableringen. Det bekväma folket, det trötta folket, det godtrogna folket förvillas av den översvallande informationen.

Nej, jag är inte bekväm med personer som riskerar andra människors hälsa och liv.

För det mänskliga värdet är så mycket mer än jobb, karriär och prestation. Pengar är inte nyckeln till välmående, framgång är inte värdig om den skadar andra på vägen. Att konkurrera är en sak, men att driva igenom medan folket faller – är en annan.

Vad är att vara, hur är jag utan att göra, vem är jag då?

Vem är du? Bortom arbete, bortom prestation? Vem är du när du bara är?

Finns du?

Klart du gör! I allra högsta grad! Nyp dig själv i armen om du inte tror det. Där är du, nu! Frågan är – Hur stor del av livet är du, just du? Hur stor del av livet ger du dig själv utrymme att vara, du? Jag frågar dig, samtidigt som jag frågar mig själv.

Jag kapitulerade och sjukskrev mig för utmattning. Kroppen svarade inte, kraften kom inte åter mer än tillfälligt någon gång ibland, för att sedan vara borta än längre. Jag nallade dessförinnan av mina obefintliga reserver för att gå till jobbet, för att kunna ta del av mitt fritidsintresse. Det gick förvånansvärt bra i stunden.

Hur många gånger kan man springa in i en vägg? Till slut stod jag där med näsan mot väggen, utan möjlighet att ta mig varken fram eller bak.

Samtidigt ekade samvetet – Du skall prestera! Du skall arbeta! Du skall göra rätt för dig!

I den kontexten var det svårt att följa rådet, ”gör sånt som du mår bra av”. Det gick inte i linje med varken mitt samvete eller min ork till en början. Jag mår bra av att gå till jobbet och bidra till ett tryggare samhälle. Jag mår bra av att träna tungt men varsamt. Men inget av det var längre möjligt. Jag mår bra av att hitta på aktiviteter med mina barn och vänner – men det fick ransoneras ner till i det närmaste obefintliga. Rådet att ”ta en promenad” var som en käftsmäll, när allt jag ville var att kunna röra mig utanför hemmet.

Då kommer det trots allt väl till pass att jag vänder motgångar till utmaningar. Jag faller inte in i depression. Vilket jag är tacksam för. Ledsen ja, till och från, där jag samtidigt ser ljuset i tunneln. Jag tänder facklor, ser solen en molnig dag. Om jag är deprimerad så har jag fört mig själv bakom ljuset något fatalt.

Jag tror på balans. Jag röjer upp nya spår i min hjärnan när de gamla börjar växa igen. Jag planterar även nytt i de gamla spåren, för att inte lockas tillbaka dit igen. Jag vet att jag mycket väl kan se äventyret i att förirra mig in i gamla snårigheter. Det gäller att göra de nya vägarna utmanade och lockande. Utmaningen nu är att vara helt sann mot mig själv.

Frågan återstår – vad är det som gör att kraften sinar för mig? Det finns många alternativ här och lösningen är inte enkel. Jag har för stunden lämnat fokuset på det kardiologiska, för det finns inte mer att hämta där här i Sverige, för tillfället.

Jag ser till det holistiska perspektivet, likt jag gjorde 2018 och lyssnar åter till den kinesiska läkekonsten. Jag ser till den helande kraften som vi har i oss själva. Vårdcentralen som äntligen har tagit emot mig för ett första besök, vill också se helheten och pekar i samma riktning. Jag är optimistisk.

Jag har varje gång jag hamnat ur spår, lagt stort fokus på avslappning och meditation. Denna gång har det gett en sådan tydlig effekt av att livet sakta kommer sipprande åter, så som solens strålar mot istapparna en vårvinterdag. Ett svunnet liv med inspiration och ork visar sig om än blygt och sparsamt.

När det gäller rådet att göra det jag tycker om fick jag gå in i mig själv och leta. Vad tycker jag är roligt, vad kan jag göra, som jag vill göra, för mig själv. Något som inte skulle ta min kraft ifrån mig. En ny väg som kan leda mig i rätt riktning.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi ana att det skulle ge mig en sån glädje att skapa något helt förutsättningslöst. Mina farhågor att det skulle vara komplext och svårt försvann och övergick i ett stort leende. Ingen press, enkom när kraft och lust finns.

Nu sitter det nya tavlor på väggarna. Allt har en mening, där den som tidigare frågat sig varför vissa av mina väggar gapat tomma, nu kan få sitt svar. Mina väggar behöver konst, den behöver vara unik, gjord med kärlek, nyfikenhet och glädje. Där barnens tavlor har en lika självklar roll som mina.

Livet är en process – där vissa saker sätter spår hur väl omhändertagna de än är. Att prata om det som varit är en sak, att tillåta sig att känna in är en annan. Jag är tacksam att jag fått en tålmodig och nyfiken läkare, även om orden ”vi har hela livet på oss” kanske inte helt rimmar med min stundtals otåliga persona.

Det är dags att ge mig själv det tålamod som jag så gärna ger till andra. För varje stund som jag ger mig tid att lyssna in mig själv, växer kraften att åter igen lyssna på andra. Mindfulness, den medvetna närvaron, är likt en kemisk reaktion, där min annars så frusna kropp blir varm för en stund.