Sååå härligt😍 Så länge sen och jag bara älskart! Swimrun. Att vara ute på slingriga stigar, vada igenom lerpölar och kasta sig i sjöar! Kicken av natur, rörelse och gemenskap…yes det är klart en drog för mig!

Min kropp säger jajaja! När startskottet går, eller…redan innan är den taggad delux! Iväg, den vill iväg, känna flowet, se vimplarna visa vägen längst med den slingrande stigen.

Att köra två ger en närvaro, det går inte att bara gå in i sig själv utan lagkamraten måste vara med på tåget. Teamwork, där barnen vet precis vad det innebär. Tillit, ansträngning och kul!

Jag var aningens bekymrad över att schemat lagts om i sista stund. En timme mellan första start, 5km och andra start 1,5 km med minstingen. Äldsta skulle hoppa in som reserv om jag inte skulle hinna, men hon var också helt slut efter sitt 11 km lopp… (eller, så trött var hon inte. Däremot ihjälfrusen, enligt henne själv).

Det flöt på så galet härligt. Min kropp tål inte kraftig ansträngning, det märks inte där och då. Eller jo, jag känner signalerna som leder till bakslag. Men när väl loppet pågår är jag stark. Det var en kamp mellan förnuft och känsla… där jag tror mig hamna i en skaplig kompromissbalans 😇. Det får de närmaste dagarna utvisa.

När vi på 5 km loppet kom in på upploppet och jag hörde i högtalarna att det var 15 minuter kvar till familj 1,5, var glädjen dubbel. Vi hade kört på fint, haft kul och yngsta dottern skulle få köra med mig, som hon helst ville.

Min tanke var en lätt jogg på familjeloppet… nedvarvning och återhämtning. Det kan hända att tävlingsivern låg kvar i luften och att även minstingen insöp denna. Full fart, med samma motto ”tillit, ansträngning & galet kul!” Det var först på upploppet jag hörde henne säga, ”nu kan vi sakta in”. Orden ”sakta in” på ett upplopp är däremot inte görbart. ”Nu kör vi tjejen, vi är strax i mål! Sista biten nu!” Så blev det, med glada miner hela vägen fram!

Tack Ångaloppet! En klar favorit!