Den här helgen var tilldelad en kurs, sedan länge.

I början av veckan var jag oroad över att inte kunna gå kursen. Med kraftiga ryggsmärtor var jag allt annat än på topp. Några promenader under veckan för att få cirkulation lättade tillfälligt upp. Ett besök till naprapat och två till kiropraktor. Ett lätt pass på gymmet med väl avvägda övningar, gjorde slutligen gott på fredagen. Särskilt då jag hade sällskap av döttrarna. Dopad på Ipren. Jag som inte tar varken värktabletter eller andra tabletter, jag som föder barn utan bedövning. Det är högst tillfälligt, både smärtan och pillertrillandet.

Jag var därmed fit for fight på lördag morgon. Rent fysiskt i vart fall. Däremot var jag bekymrad över om jag var tillräckligt förberedd. Med fog.

Jag hade läst regelboken från pärm till pärm och gjort quiz. Jag är inte särkilt erfaren inom sporten. Jag har inte allt för noga följt upp mina egna resultat under de matcher som jag deltagit på. Anledningen, det finns så många andra att titta på när dom skjuter, prata med och förbereda mig för nästa stage. Den skjutna är ju liksom redan klar, lite så.

Det var ju inte helt bekvämt när det visade sig att kursen var på engelska, där diskussionerna tack och lov var på svenska. Inte konstigt egentligen då sportens språk är engelska. Jag hade däremot varit bekväm och läst den svenska versionen av regelboken. Det är nog att hålla reda på ändå.

Steg ett var att lära mig kapiteluppdelningen i boken. En liten minnespromenad i vardagsrummet fixade det. Tack för det Von Essen!

Jag kan annars säga att envishet och hängivenhet är mina starka sidor som RO-elev. Provet som gjordes på hemmafronten efter dag ett var ingen lek. För mig tog det bra mycket längre tid än det kursledaren sade. Att vara snabb är en stor del av hela uppdraget som RO tillsammans med korrekthet och naturligtvis säkerhet. Att landa i allt och bli en fullfjädrad RO kan ta uppemot två år och för vissa mer. Jag har inte bråttom. Komplexiteten som uppstår i verkligheten går inte att läsa sig till, inte heller diskutera fram, utan den behöver upplevas.

Att utvecklas och att kunna bidra i ett positivt socialt sammanhang är min drivkraft, i balans till övriga livet. Jag ser nu fram emot att vara RO elev framöver. Pirrigt, prestigefullt som det mesta i livet där nyckeln för mig är ett prestigelöst förhållningssätt som öppnar upp för mer kunskap och en grymt givande tillvaro.