Med anledning av en artikel i DN. Låst, så att jag själv inte kan läsa den. Men ja, filosofen i mig vaknar till liv😊

På tal om virrvarr av tankar som är raka i ena enden och trassliga i andra som jag nämnde på FB, ni som läst där. Gällande detta är det hyfsat otrassligt, däremot ett ständigt arbete. Nu hann jag ju gå sönder fysiskt innan jag kunde reda i det ordentligt. Men jag har aldrig gett upp. Varken mentalt eller fysiskt. Sen vill jag tänka att det inte bara var jag, men immunförsvaret blir ju aningens klenare av väldigt intensiv träning väldigt ofta, så jag ser min roll till den postcovidliknande effekten som jag levt med sedan 2003 är en del av mitt liv och avslutade min ”triahlonkarriär” som jag älskade och fortfarande bär med mig i mitt hjärta. Nej, jag var inte ett OS hopp, det var inget heltidsjobb eller ens ett jobb. Det var min strävan att bli än bättre än det jag var då.

Maskrosbarn enligt vissa, bara löjligt envis enligt andra, möjligen full av oinsikt till vad jag är ämnad för. Helt enkelt Sanna. Jag har aldrig behövt vara bäst, däremot tycker jag det är roligt att bli bättre och stäva efter resultat. Främst är det att jag vill göra sådant som jag tycker är roligt.

Jag tycker fasligt mycket är roligt. Inte helt lätt att hitta en balans i detta.

Jag älskar träning. Men det gäller att vara medveten om att träning kan vara ett flyktbeteende precis som tröstätning, alkoholberoende mm.

Vi behöver balans i våra ”behovscirklar”. Balansen får vi när vi möter upp obalansen genom medvetenhet och börjar bli vän med oss själva. Jobbar vi med den mentala biten mer kan vi njuta av träning på ett mindre tvångsmässigt vis. Träningen blir då en harmonisk del av livet för att vi vill och därmed minska risken för att gå sönder fysiskt, för att vi behöver dämpa känslor som vi inte vill veta av eller rent av inte klarar av att tampas med.

Träning är fint när den kopplas till glädje och återhämtning, även tävling och prestation. Jag tycker däremot det är synd när den används som skygglappar mot underliggande problem som går att lösa, eller i vart fall göra mindre påtagliga, genom att arbeta med sitt mentala bagage.

Samhället idag börjar öppna upp mer gällande den mentala hälsan. Däremot används piller många gånger istället för att gå till botten med det underliggande problemen när väl personen söker hjälp. Många förstår inte ens att de kan må bra av att reda i det mentala, att det skulle göra dom gott.

Det kostar pengar med terapi. Vad kostar det inte med den ohälsan som annars är kvar där under?Vad kostar det inte när folk tar sitt liv? Vad kostar det inte när drogerna tar över? Hur mycket lidande ska generation efter generation behöva stå ut med när det finns stöd att få?