Jag har sedan 2003 haft svåra problem gällande träning och immunförsvar/trötthet som kommer och går. Jag fick igår reda på att jag har hjärtmuskelbryggor/ ”Bridgings”/ Myocardial bridge.

Jag tog mig till akuten i tisdags efter att jag åter igen fått påtagligt tryck i bröstet, illamående, perioder av tyngre andning och påtaglig trötthet som suttit i ett dygn. Efter troponinprov (hjärtmarkören) tog HIA så emot mig, två timmar efter ankomst till sjukhuset.

Jag tränar mycket och höll i början av 2000 på med triathlon på elitmotionärsnivå. Jag tränade massor. Innan dess höll jag på med långdistanslöpning och sprang med några av Sveriges bästa i Hässelby SK, även om jag var långt ifrån toppresterande själv. Redan under min löpkarriär drabbades jag av återkommande överträningsperioder. Jag kunde känna att hjärtat fick jobba lite väl hårt ibland och försökte ta lärdom av det. Känslan i bröstet tolkade jag som fullt normal vid ansträngning, att det gör lite ont har med ansträngning att göra. Smärta är bra. Väl 2003 sade kroppen ifrån alldeles, den talade sitt tydliga språk med påtagligt trötthet och förkylningar, halsfluss och feber. Jag försökte komma tillbaka till träningen så fort jag uppfattat att jag återhämtat mig, men det blev bakslag efter bakslag. Högpulsträning och intervallträning var helt uteslutet, även om jag till och från försökte med det. Till slut opererade en läkare bort mina halsmandlar vilket i vart fall fick slut på de återkommande halsinfektionerna.

Med åren har jag noterat att jag kan uppleva ett visst tryck i bröstet när jag kommer upp något i puls och om jag tränar med det trycket så blir jag utmattad. Nu pratar jag inte om maxpuls, som naturligtvis känns och som sliter. Detta tryck kommer bra mycket tidigare. Eftersom jag i samband med ”kollapsen” 2003 i det närmaste slutade med pulsbaserad träning har jag inte noterat när exakt detta tryck uppkommer mer än att det är bland annat i prattempo vid jogg. I perioder kan jag träna på rejält och även gå upp i puls utan att trycket dyker upp, medan jag under andra perioder känner av trycket tidigare. Återhämtningstiden är något dygn till flera veckor och vid några tillfällen har det tagit månader.

I tisdags var det tredje gången de lade in mig på HIA. Åter igen med förhöjda troponinvärden, denna gång runt 43. Dock ingen dynamik, utan stabilt. Första gången jag lades in 2021 hade jag runt 60 i troponin och andra runt 37. Utöver att troponinen inte ligger som den ska är EKG bra, jag har låg puls, lågt blodtryck och kärl rena som på en bebis. Inga riskfaktorer för infarkt med andra ord.

På måndagsmorgonen tränade jag ett av mina favoritpass i Brasiliank jiu-jitsu. Veckan innan hade jag tränat sex pass BJJ där jag hade varit pigg rakt igenom. Även om jag med facit i hand var lite trött under helgen, vilket jag respekterade och var träningsfri lördag och söndag så tycker jag att träningen varit stabil. Det sista passet, i måndags, blev något intensivare. Jag hade fortfarande samma fokus som jag hade haft under hela veckan dessförinnan, att inte muskla utan att istället jobba med teknik och smidighet. Att hitta mina vägar och med list komma ur underläge. Inte helt lätt då grabbarna är starka och pulsen gick upp något vid några tillfällen.

Att jag är så noga med att inte gå upp i puls är dels för att jag anammade en ny träningsfilosofi här om veckan, tack vare Alexander på klubben, som innebär att aldrig ta ut mig till max eller ens i dess närhet. Inte ens vid styrketräning där jag alltid jobbat till fail, att muskeln inte skal orka mer. Bryta ner för att bygga upp. Vinsten med den ”nya” filosofin är att i sluteneden köra och träna mer i och med att kroppen är fräsch då den inte bryts ner på samma sätt. Återhämtningen går fortare och det går därför att köra fler pass. Särskilt i Brassen är det positivt då teknikpassen ger fin utveckling för mig. Rullen är fasligt lärorika men där har jag sedan länge insett att jag behöver vara ordentligt varsam och att jag inte kan vara med så mycket med tanke på ansträngningsnivån.

I måndags blev jag påtagligt trött någon timme efter passet med efterföljande lätt illamående och yrsel. I tisdags kom så även trycket i bröstet som var mer påtagligt och vasst än det mer runda och pressande trycket vid träning. Jag har inte för vana att åka in till sjukhuset alla gånger jag får den här känslan men valde nu att åka in. Senast jag kände av det så påtagligt var på julafton i samband med och efter ett styrketräningspass. Men nej, julafton ville jag ju inte fira på sjuhus så jag avstod koll den gången.

Det som också gjorde att jag inte åkte in i julas var att man vid min femdygnsvisit 2023 konstaterade att jag har ”småkärlssjuka”. Jag vet därför att kyla ger kärlkrampskänningar och hugg i bröstet, vilket jag lät vara förklaringen till mitt mående på julafton då promenaden hem var krispig. Det som gjorde att jag tänkte annorlunda i måndags var att det inte fanns någon kyla med i spelet. Jag har inte heller vid något tillfälle tidigare åkt in till sjukhuset i direkt anslutning till att känningarna uppstått utan avvaktat någon dag till någon vecka. Det där med att det ska passa in i livet ni vet. Nu tänkte jag göra slag i sak och söka direkt för en gångs skull.

Så när ronden och läkaren kom i onsdags, efter en natt på HIA så frågade han mig om jag vet varför jag var där? Med åren har jag lärt mig att stå för min intuition och mina åsikter men jag halkade tillbaka i gamla spår och svarade lättsamt att det kanske kan vara en släng av hypokondri. Lyckligtvis blev hans svar att nej, att så inte var fallet, vilket var tacksamt. Det han då berättade för mig och visade på en liten enkel handskiss, var begreppet ”Bridging”. Detta hade dom noterat redan vid undersökningarna 2023 men då valt att enkom belysa Småkärlssjukan som problembild för mitt mående i samtal med mig.

Nu har jag beställt hem journalanteckningar då allt inte syns på 1177 och jag ska försöka tyda min problembild och läsa på. För läkarna konstaterar att detta är inte något farligt och de inte gör något åt detta. Det är ingen sjukdom utan det är medfött, en missbildning. Rekommendationen är att fortsätta träna men att vara varsam med pulsen, att se till så att inte gå upp så högt så att det leder till besvär.

Jag förstår nu varför jag sedan barnsben alltid tyckt att hastiga pulshöjningar varit plågsamt med tryck i bröstet vid uppvärmning, där jag behöver omsorgsfull uppvärmning med successiv stegring för att inte känna obehag. Jag är samtidigt tacksam att jag tränar så mycket som jag gör så att min grundkondition är god och att jag därför kan hålla igång, för det mesta. Jag har i perioder mått synnerligen dåligt och har inte kunnat träna alls. Jag har i samband med förlossningar haft en rejäl uppförsbacke därefter. Jag kan nu se att gåtan som jag försökt lösa genom åren äntligen börjar lösas.

Det känns däremot inte alls tillfredsställande för mig med orden ”det är inte farligt”. Särskilt då jag sedan i tisdags haft tryck i bröstet, påtaglig trötthet och återkommande sekvenser av andfåddhet där jag för tillfället behöver halvsitta för att sova för att inte känna det som att jag inte får luft. Att bara ta det som ”det är inte farligt” upplever jag som oerhört nonchalant av läkarna. 

Jag påstår inte att det är farligt, däremot påverkar detta min vardag som går från fullt fungerande till i synnerligen ansträngd, där viljan många gånger övervinner förmågan. Jag vägrar ge upp mina barn dessa perioder för att jag mår dålig men helvete, ja jag svär, vilken ansträngning det är att ro runt familjeliv med träningar och matlagning när kroppen stänger ner. Barnen är gudomliga och helt fantastiskt underbara hur dåligt jag än mår. Jag suger i mig allt positivt i livet, vilket gör att jag nu när jag inte kan ge lika mycket till andra, ändå tillåter mig att surfa på livets våg och jag vet att det reder sig. Det hade däremot varit fint med en viss uppbackning från sjukvården.

Samtidigt är jag så oerhört glad och tacksam över att det samband mellan den känslan som jag har noterat i bröstet vid ansträngning och efterföljande symptom nu faktiskt har en förklaring. Det svåra är fortfarande när jag tränar mer lågintensivt och inte kommer upp i den nämnda känslan, att veta hur länge jag kan träna utan att få efterföljande symptom och besvär. För de kommer även om jag tar det lugnare om jag håller på lite för länge. Den där ”för länge” är helt beroende på dagsform, så som nu när jag fått ett ”bakslag” och knappt kan röra mig utan att överanstränga mig, där jag känner av trycket i bröstet mest hela tiden. 

Jag är också tacksam för att jag är den jag är, som ett ogräs. Inte alla som gillar ogräs men smaken är som baken och jag älskar dess envishet och jag är lite egenkär där. Alla kan inte älska mig men det underlättar brutalt att tycka om sig själv och peppa sig själv, så var rädd om dig själv och ge dig själv en kram! Jag har varit här många gånger förr. Jag vet att jag kommer på fötter igen och då älskar jag att dela med mig av min energi till fullo. Just nu går på reservdrift och jag delar därför lite mer sparsamt med mig av min energi.

Personalen var som vanligt synnerligen omtänksam och hjälpsam på HIA. Maten serveras nu utifrån en meny där frukosten för egen del blev biff med lök och gräddsås istället för smörgås! Tack åter igen HIA, nu ska jag inte komma och ta er tid förrän smärtorna är galet påtagliga. Något är alltjämt knas men det ska inte bli erat jobb, jag söker mig dit det finns hjälp att få. Kunskapen tycks finnas utomlands, då fenomenet är sällsynt världen över.