Livet de senaste veckorna har handlat mycket om tacksamhet för det som är fantastiskt, bra och helt ok. Där utrymme för sorg och blöta tårar funnits för en förlorad vän som vi nu sagt farväl till, en kamp mot cancer för en annan vän och alla andra vänner som möter livets motsträvigheter. Livet är inte en dans på rosor, men stundtals är det alldeles för utmanande. Jag vill finnas där för mina vänner med full kraft.

Själv står jag nu med mer fakta i handen inför en spännande utmaning, att bena ut den inte helt lätta frågan hur jag ska kunna träna utan att bli utmattad. Kunna träna utan att få kraftiga hugg i bröstet och vad det nu innebär när detta tryck och hugg kommer. Där jag samtidigt skrattar åt läkarna var gång jag fått hugg i bröstet vid tunga lyft och pulsträning där vissa läkares ord klingar ”ångest ger samma symptom”. Det har aldrig varit aktuellt med ångest vid dessa tillfällen. Självklart har jag saker i livet som kan ge mig ångest, de skall gudarna veta. Däremot älskar jag träning, jag tycker att det är roligt att träna under passet och inte enkom tillfredsställelsen efter. Att jag efter ett optimalt sett marklyft skulle få ångest, nej med all respekt, jag tänker inte riktigt att det varit ångest. Nu kanske även läkarna kan tänka annorlunda.

Det var i förra veckan läkaren uppe på HIA så fint förklarade att det som i januari 2023 omtalats som småkärlssjuka är en fråga om en inklämning i ena artären (LAD) till hjärtat, eller snarare ett par inklämingar, och att benämningen på detta är Bridging. Enkelt förklarat, de kärl som syresätter hjärtat ligger utanpå hjärtat och vid bridging så går en del av kärlet ner i hjärtmuskulaturen vilket gör att blodgenomströmning stryps åt när hjärtat går upp i puls. Vilket gör att jag många gånger stryper ut mig själv när jag stryper ut mina vänner. Uppriktigt sagt så fick jag inte ens detta förklara för mig, utan en del av detta har jag kunnat utläsa från den inhämtade journalen från röntgen som jag begärde för att bringa klarhet i alla frågetecken.

Jag har under veckan läst på de stunder jag haft över. Frågorna hopar sig och det är inte bara bridging som är av intresse utan fysiologi i stort. Träning och återhämtning. Mjölksyraskuld och pulsgränser. Jag var synnerligen påläst om allt vad heta pulsträng under mina år som långdistanslöpare och triathlet 1990-2003. Nu blir det en annan vinkel på hela konceptet av träning. Att träna kondition och hjärta effektivt utan att jag stryper ut mig själv.

En baggis för vissa med det enkla förslaget, sluta träna. Icke! Resultatet skulle vara förödande där min kropps tolerans för ansträngning skulle sjunka och min idag fullt görbara ansträngningsnivå, skulle drastiskt decimeras. Det är därför inget alternativ att sluta träna. Alternativet är istället att hitta den optimala ansträngningsnivån för fysisk belastning.

Jag har fått hem journalanteckningarna och kan utläsa att det är det viktigaste kärlet för syretillförseln till hjärtat som har två inklämningar. Hur detta påverkar återhämtningen efter träning vet jag inte idag. Jag vet efter 20 år av egen erfarenhet av vad jag tidigare benämnt träningsintollerans, att jag vid högpulsträning lätt blivit sjuk och utmattad kortare och längre perioder. Jag vet, även efter att jag slutade med intervallträning eftersom jag inte såg någon vits att längre ens försöka och att det även är svårt att hitta en bra balans vid konditonsträning. Jag kunde noterade redan i början av min träningsintollerans att styrketräning var lättare att tolerera, än konditionsträning där löpning har varit allra svåraste att hantera. Nu blir det så mycket enklare att förstå när jag vet vad som händer i mitt hjärta.

Jag har naturligtvis dragit ner på träning och återhämtat mig alla dessa gånger, men det är just här snöret kommer in. Hur långt är ett snöre när det ligger invirat i ett nystan? Hur lång återhämtning behöver jag just idag? Även klimatet spelar in där kyla påverkar och drar ihop mina kärl. Kraftig värme är inte heller optimalt. Därmed är vädret som en sax, där jag ena stunden har ett långt snöre att nyttja som plötsligt blir kapat till -ingenting. Psykiska påfrestningar och stress påverkar också förmågan till återhämtning.

Så, förutom att jaga efter en klinik som faktiskt vill gå på djupet med detta och stötta mig, fortsätter jag på egen hand de vetenskapliga studierna på mig själv. Jag har idag klart bättre förutsättningar att lyckas, nu när jag vet att jag inte kan träna mig igenom detta. Jag kan aldrig ignorera smärtan, utan jag måste ta hjälp av smärtan och obehaget och se dessa som vänliga guider på vägen till välbefinnande.

För jag vet att jag vissa perioder kan springa, jag kan lyfta tungt och ibland rulla flera rull. Med vetskap om att trycket i bröstet vid hårdare ansträngningen inte är den normala känslan när pulsen går upp, så som det alltid varit för mig, kan jag nu jobba med min kropp istället för mot den.

Med en förnuftig envishet ska jag ta mig vidare i träningens underbara värld. Där jag redan nu hittat en möjlig balans mellan mer fysiskt krävande sporter å ena sidan och skyttet å anda sidan, som utmanar den mentala förmågan.

Jag fortsätter att repellera ner för mitt snöre (ja, man brukar använda ett rep men då faller ju rubriken) och ibland är snöret för kort vilket resulterar i att sista biten blir onödigt fartfylld och öm. Fart är roligt men landningen bör ju vara kontrollerad. Oftast landar jag mjukt. Målet är mjuka landningar rakt igenom med trygghet i att alla de hårda fallen ger än bättre kunskap till att motta in snörets längd.

Livet är och förblir njutbart så länge som man njuter av det som är här och nu och strävar efter att göra det bättre för sig själv och för andra. Även om det ibland krävs en och annan tår för att orka kämpa med allt som inte är så himla skoj. Som plåster på såret ska jag nu inhandla en pryl som förr tycktes onödig och nu bara känns helt och hållet nödvändig. Budgeten är inte den bästa efter ett dammsugsinferno i december, men om det är något jag ska unna mig så är det ett kompetent verktyg på resan tillbaka till mjuka landningar och kanske jag till råga på allt finner regnbågens slut. För inget är omöjligt, förrän du låter det bli det!