– vägen till ett ”second opinion”, för att få tillbaka mitt liv.

Jag har alltid älskat utmaningar. Jag älskar att tävla och kasta mig utanför min komfortzoon. Jag omfamnar mig själv och passar på när kraften finns. För de gånger kraften inte räcker till väljer jag nya vägar till nya utmaningar men aldrig låter jag dom gamla vägarna växa igen. Hoppet finns alltid kvar som en liten motor.

När allt gav vika 2003 fick jag sakteligen välja nya vägar. Motsträvigt släppte jag mina tankar på triathlon, även om jag under flera år gjorde försök att tävla igen. Innan 2003 tränade jag simning tre gånger i veckan, med simpass på 2-3000m. Cyklade till och från skolan var dag, 15 km enkel väg och därtill sprang jag ca tre gånger i veckan ca 40 km, jag minns inte så exakt. Träningstimmarna var många och lustfyllda, kryddade med styrketräning. Dessförinnan hade jag ägnat mig åt långdistanslöpning men skador på höft och knä och en oproportionerlig trötthet efter intervallpass och långdistanpass gjorde att jag gick över till triathlon. Triathlonträningen tålde min kropp bättre.

När kardiologen på MSE hänvisade mig vidare för en second opinion så tändes gnistan. En utmaning för mig själv och en möjlighet för mig att bana väg till de som ännu inte blivit varse om Bridiging då det hålls i det tysta.

Till saken hör att Myocardial Bridge är ganska vanligt, 20-25 % av de undersökta patienterna har detta. Eller är det måhända av hela populationen, jag låter detta vara osagt. Den gängse rutinen är att avfärda detta som ”inget farligt” och i vissa fall omnämns inte ens bridging för patienten utan förbises som att allt är som det ska, då fenomenet är så pass vanligt.

Bland de kardiologer som specialiserat sig på Myocardiell Bridging låter det däremot annorlunda. De ser med stort allvar på bryggan, den muskelöverbyggnad av artären, som påverkar patientens levnadsstandard i olika grad. En påverkan som till en början är okänd då påverkan utvecklar sig genom åren och om det uppstår symtom så är detta något som dessa kardiologer anser skall tas på allvar.

En kardiolog som specialiserat sig är Dr Ingela Schnittger, professor i kardiovascular medicin vid Stanfords Universitet och Medicin center i USA utanför San Francisco. En svenskfödd kardiolog som lever och verkar på andra sidan Atlanten. Det finns flera verksamma kardiologer med intresse för Myocardiella bryggor där Dr. Husan Balkhy vid Universitetet av Chicago Medicine specialiserar sig på minimal invasiv kardiologisk operation med robotteknik. Båda dessa och många fler går det att lyssna till i Poden som finns länkad i bloggen ”imperfekt Heart” av Jeff Holden.

Jeff Holden var 65 år när det uppdagade sig för honom, som aktiv cyklist, att han hade Myocardial Beige problematik. I Jeff Holdens pod går det att möta olika personer som berättar om livet med Bridgings och om hur många av dem blivit befriad från symptomen som kommer med denna medfödda åkomma, genom att genomgå un-roofing operation. Un-roofing är ett ingrepp där artären friläggs från sin bädd i muskulaturen. För vissa kommer livet åter, för några blir det komplikationer.

För somliga är en operation självfallet inte nödvändig. Det som jag däremot ser som oroväckande och riktigt tragiskt är hur detta hanteras inom sjukvården idag. Där många går med Myocardial bridges MED symptom utan att ens veta om att det har detta, trots att de varit föremål för undersökning där detta uppmärksammats. En obefogad okunskap för att angio-läkaren inte tydliggjort sitt fynd för kardiologen eller att informationen stannar hos kardiologen. Eller i de fall informationen ändå verbaliseras till patienten blir det med de lättsamma orden, ”detta är inte farligt”, det är inget vi gör något åt.

Men om man lyssnar till de kardiologer som specialiserat sig på Bridging så är detta inte något att rycka på axlarna åt. Till min förvåning hade kardiologen från min senaste vistelse på HIA MSE i efterhand förtydligat sin anteckning med att jag inte ska gå upp högt i puls, då det leder till t/r. Dvs jag ska inte anstränga mig så att mina Troponinvärden stiger, hjärtskademarkören. Men när denna gräns går får jag inte hjälp med att hitta… Från den tidigare skrivelsen och vid det muntliga sammanträffandet var ordalydelsen fortsätt träna som vanligt men inte så du får symptom. Vilket är en viss skillnad då jag upplevt att jag tidvis klarar av att gå upp i puls. Tydligen en befogad komplettering efter det att jag önskade mer information kring angigon och mina två bryggor där svaret var att jag var välkommen att söka ett ”second opinion” hos en annan läkare.

En gnista tänds hos mig, mellan elementen frustration och svek. Planen nu är mångfacetterad, precis som jag är som person där en del är att lyssna igenom alla avsnitt i Jeff Holdens Pod. Allt jämte det att livet tuffar på med arbete, barn och i den mån kraften tillåter mina älskade fritidsintressen.

Alltid peppad av motvinden likt en segelbåt, med en önskan om lä innan lågan släcks!