Ibland har jag svårt att ha tålamod. Allt som oftast är jag hoppfull, positiv, hittar nya vägar och har kraft till att stötta andra.

Just nu är det torka i den brunnen. Flödet av energi och engagemang som genererar mer energi och engagemang har sinat.

När jag fick tiden till den provokativa magnetröntgen ett par månader fram i tiden gick luften som ur mig. En tid, äntligen! Samtidigt, så långt borta. Jag vill dit nu, nu, nu. Tålamodet försvann lika fort som morgondiset på ån. 21 år av tydliga symptom, det räcker nu. Det senaste åren med eskalerande symptom.

Balansen att hålla igång, att hålla kroppen i toppform inför en operation utan att det leder till bakslag, är inte lätt.

Orsakerna är flera. Symptomen kommer nu oftare även av andra orsaker än fysisk ansträngning så som kyla, blåst och förkylningar. Jag är än känsligare för pulsstegringar nu än tidigare och gränsen har krupit ner där jag nu jobbar i pulszoon 2 och får vara nöjd där.

Jag är i grund och botten en atlet där mitt eget hjärta bakbinder mig, där jag bara vill slita mig loss, låta benen löpa, kasta mig över mina vänner och ge dom en värdig utmaning på brassen, låta pulsen skena.