🇬🇧 Pleas scroll

De senaste veckorna har varit riktigt tuffa. Men efter nedgång och förfall så tar eländet så småningom om slut. I vart fall för en stund. Just nu är den stunden här, där jag är!

Ni som inte har för vana att träna läser säkerligen inte mina texter. Men om så är fallet och ni måhända undrar, vad ska hon till gymmet att göra? Så är mitt svar – Vi är olika!😊

För mig är träning en självklarhet. Jag tränar för att jag älskar att träna! Min kropp blir stark, jag blir glad och min spegelbild fortsätter att vara densamma som när jag var 20, i vart fall om jag drar lite här och där. Jag håller dessutom massor av krämpor stången genom att rör på mig.

Sen finns det ju lite hinder på vägen, mitt hjärta som sätter käppar i hjulet. Jag trodde att jag skulle få en bättre vägledning efter veckans magnetröntgen där dom provocerade upp min puls. Men att lyfta den till ynka 111 rpm är ju inte mycket att hurra för. Att det är mer än det dubbla av min vilopuls på knappa 50 duger föga! Nåja, fortsättning följer.

För att lyckas med träningen har jag en än mer manisk koll på pulsen. Jag har även beställt ett pulsbälte för att jag ska kunna ha koll under brassen, och mer direkt respons under övrig träning. Jag har tidigare kommit fram till att jag behöver hålla mig under 135 rpm i runda slängar. Någonstans över 135 får jag tryck i bröstet och med det utmattning till följd.

Utan den väna stämma som bröt musiken i mina lurar vid 100 rpm, hade lätt den målmedvetna tävlingsmänniskan i mig tagit över fullständigt. Målet med dagens träning var att inte gå över 120 rpm, men det är lurigt. Jag avbröt repetitionerna när rösten påminde mig vid 100 rpm. Men hjärtat tickar ju på som ett chokladhjul, på vinst eller förlust. Särskilt vid helkroppsövningar. Det gick skapligt tycker jag allt, även om jag någon gång funderade på om jag skulle kunna göra någon slags manöver för att hejda pulsen.

Vilken fest! Lyckan att vara på gymmet, att träffa på vänner och byta några ord, lyfta vikter eller mig själv. Lyckan att orka leva! Helt fantastiskt underbart. Att inte behöva välja mellan tvättstuga eller promenad. Idag har jag gjort ALLT!

Efteråt när jag klev in på mataffären kom dock en skum känsla i kroppen som satt i under ett par minuter för att därefter ebba ut. Samma känsla som jag haft i starten på tävlingar där jag inte värmt upp tillräckligt bra och behövt sänka tempot. Hoppas nu innerligt att det inte blir något bakslag. Det är så gött att få ha kraft till att leva för en stund! ❤️

🇬🇧

🐜 Ant steps

The past few weeks have been really tough. But after the decline and collapse, the misery eventually comes to an end. At least for a moment. Right now, this is that moment, and I am in it!

Those of you who aren’t in the habit of exercising probably don’t read my posts. But if you happen to stumble upon this and wonder, “What’s the point of going to the gym?” my answer is simple – we’re all different! 😊

For me, working out is a given. I train because I love it! My body gets stronger, I feel happy, and my reflection in the mirror still looks like it did when I was 20 – at least if I adjust a bit here and there. I also keep a host of aches and pains at bay by staying active.

Of course, there are obstacles along the way, like my heart throwing a wrench in the works. I thought I’d get better guidance after this week’s MRI, where they provoked my heart rate. But raising it to a mere 111 bpm isn’t much to celebrate. Sure, it’s more than double my resting heart rate of just under 50 bpm, but that’s little consolation. Oh well, to be continued.

To manage my training, I’ve become even more obsessive about monitoring my heart rate. I’ve ordered a chest strap so I can keep track even during BJJ and get more immediate feedback during other workouts. I’ve already concluded that I need to stay under 135 bpm, roughly speaking. Somewhere above that, I feel chest pressure, followed by exhaustion.

Without the gentle voice breaking through the music in my headphones at 100 bpm, the competitive side of me might have completely taken over. My goal for today’s workout was to stay under 120 bpm, but it’s tricky. I stopped my sets as soon as the voice reminded me at 100 bpm. But my heart ticks away like a spinning chocolate wheel – a gamble every time, win or lose. Especially with full-body exercises. Overall, I think it went well, even though I occasionally wondered if there was some way to slow my heart rate on command.

What a celebration! The joy of being at the gym, meeting friends, exchanging a few words, lifting weights, or lifting myself. The joy of having the strength to live! It’s absolutely incredible. Not having to choose between doing laundry or going for a walk. Today, I did EVERYTHING!

Afterward, when I stepped into the grocery store, I felt a strange sensation in my body for a couple of minutes before it faded away. The same feeling I’ve had at the start of competitions when I didn’t warm up properly and had to slow down. I really hope there won’t be any setbacks. It feels so good to have the energy to live, even just for a moment! ❤️