Jag tillhör kategorin som ser fysisk aktivitet som ett livselixir, en nödvändighet för ett liv i harmoni och balans. Människan är gjord för att röra sig, leta mat och jaga.

Balans handlar minst lika mycket om återhämtning som aktivitet. Det kan vara nog komplext för oss som har en särskild förkärlek för träning att hitta denna balans. För oss med hjärtproblem blir vägen till att hitta balansen än mer utmanande och svårnavigerad.

Därför har jag utefter egen erfarenhet och egenstudier på ämnet kommit fram till följande. OBS! Jag är inte fysioterapeut eller på något sätt medicinskt utbildad varför jag vill vara synnerligen tydlig med att…

All aktivitet och inaktivitet sker på egen risk! ⚠️

Vi tar det i detta avsnitt från början

Steg 1 – livet som frisk. Mina rekommendationer.

Du har ingen aning om att du har problem med hjärtat. Då tränar du på som om du inte har problem med hjärtat och njuter av livet. Du lyssnar till kroppen och ser till att vila när kroppen är trött, utmana kroppen och lyssnar till dess respons och anpassar med mer vila om tröttheten tar över.

Var varsam med pulsen, intervaller i all ära och utmana dig men begränsa mängden. Lågintensiv träning, som långpass i löpning gör stor nytta för kroppen, där pulsen skall hållas nere. Ladda hem Training Peaks eller någon annan bra app som registrerar återhämtning och ha koll på pulsintervallerna ordentligt. Balansera uthållighetsträningen med styrketräning och yoga för att stärka kroppen så att den på ett bättre sätt tål det den utsätts för.

Vill du hoppa fallskärm? 🪂 Hoppa! Vill du dyka? Dyk! Vill du vinterbada 🥶? Gört bara gört! Vill du blicka ut från en fjälltopp? 🏔️Vandra! Vill du söka ett fysiskt krävande jobb? 👩‍🚒👮‍♀️ sök! Vill du starta familj? 👶🏼 Försök! Drar du på det kanske det plötsligt blir omöjligt, så passa på medan du kan!❤️

Himlen och havet, jag älskar att vara ett med dom. Känslan i det fria fallet – underbart! Mötet med koraller och fiskar – magiskt! Känslan efter ett dopp under krispig vinter – uppfriskande! Jobbet som polis, en dröm som är min verklighet sedan drygt 20 år. Mina tre magiskt underbara tjejer, jag är så tacksam🥰

Åren före medvetenheten om symptomen

Som barn var jag aktiv med lek och spring ute på gården, som var vanligt under sista kvartalet av 1900-talet. Däremot på idrottslektionerna av lite intensivare slag så halkade jag direkt efter. Löpning var en mardröm där klasskompisarna for iväg som pilar. Det var något i kroppen som bromsade mig.

I högstadiet fick jag upp ögonen för löpning själv. Efter några år med raska promenader med ett par klasskompisar ville jag utmana mig själv, öka tempot. Vi hade gått 5 km på 45 minuter och jag ville mer. Ville komma ner i tid, nå längre, så jag började att springa. Det gick inte särskilt fort men det var mitt tempo och det kändes bra och det var roligt. Det ena födde det andra och jag tog kontakt med en löpklubb i gymnasiet. Intresset när det kom till långdistanslöpning var sparsamt bland jämnåriga och det Hässelby SK erbjöd var ett elitgäng att träna med. Dom andra satsade på vinst, jag var inte riktigt där. Inte ens nära.

Rollen som det svarta fåret var däremot inget som gjorde mig obekväm. Jag byggde upp egna mål hade focus på det. Men det var här som jag började få problem med vad jag tolkade som överträning. Jag sprang intervaller två gånger i veckan med klubbkompisarna i Solnahallen och ute på Sundbybergs gator. Redan uppvärmningen hade ett skapligt högt tempo medan jag sprang efter min förmåga under intervaller och fart lopp.

Långpass en gång i veckan blev på egen hand, mellan 15 km upp emot 30 km på söndagar. Distanspass på en mil, två varv i 5 km spåret i Grimsta var standard, jag minns inte nu men flera gånger i veckan. Målet var att komma upp in12 mil per vecka där jag landade på åtta mil.

Det var lätt att bli biten av löpningen. Känslan av frisk luft, skogen, grusspår, asfaltsvägar, vinden, solen, regnet, snön, haglet. Allt var underbart! Men intervallerna gjorde att jag tog stryk. Jag tyckte att jag var noga med pulsen, men antingen så var jag inte det eller så stämde inte pulsgränsen för mig. Jag kunde redan på bussen hem från Solna känna att något var fel. Om det var hjärtat redan då eller inte, det vet inte jag än. Jag tränade på så gott det gick och sprang maraton, halvmaror, Lidingölopp och millopp.

När millennieskiftet passerade skiftade jag över till triathlon. Trilskande höft och knän hade krävt rehabträning och återhämtning från löpningen där simningen öppnat upp nya perspektiv för mig. Jag testade ett cykellopp och var helt frälst. Jag har så taggad inför den första tävlingen som gick av stapeln på det anrika Djurgården. Halsen sved av en illa tajmad förkylning och det kloka valet hade varit att ställa in. Men jag var inte klok, jag körde. Med bröstsim i en stadig bikini tog jag mig runt och jag var fast. Även om jag först fick ta ett ordentligt träningsuppehåll då jag fick ett synnerligen kraftigt tryck i bröstet. Jag skämdes över mitt tilltag och förmådde mig inte att söka läkare för att där motta spott och spä.

Jag var fasligt aktiv under de tre följande åren och tränade nu löpning, simning, cykel och styrketräning flera gånger vardera i veckan. Jag levde mitt drömliv. Morgonpass och kvällspass, cykel till och från jobb/skola med 15 km enkel resa.

Även nu drabbades jag av perioder av överträning och problem, särskilt efter intervallpass. Jag såg att jag var tvungen att vara än mer varsam med pulsen på intervallerna.

Sommaren 2003 fick jag en sponsor och kände mig plötsligt tvingad att vara med i så många tävlingar som möjligt. Vilket det inte fanns något krav på alls att jag behövde. Jag ställde upp i 11 stycken tävlingar i allt från sprint till 1/2 ”Ironman” där de flesta var på Olympisk distans. Gotland, Malmö, Motala, Eskilstuna, Stockholm, jag var där. Jag var där för det sociala, där för upplevelsen, där för att testa mina gränser.

Efter den sommaren rasade kroppen alldeles. Jag fick ett ihållande tryck över bröstet och jag kunde knappt gå upp för trappen till min lägenhet. Något var allvarligt fel! Jag fick förklaringen ”hösttrött” av läkaren på vårdcentralen. Strålande, han bryr sig inte i vilket tänkte jag…

Hela vintern och våren kämpade jag med att varva vila och komma igång med träningen igen. Jag fick ofta feber. Jag vilade och när jag kände mig ok tog jag mig ut på en löptur. Det är svårt att anpassa distansen till en rimlig nivå när den tidigare träningsmängden som jag haft varit av så pass stor volym. Mina försiktiga försök att springa innebar i vart fall att jag sprang mycket lugnare, varvade gång och löpning och sprang inte längre än en mil…

Ja, idag inser jag ju att detta var helt befängt! Jag minns så väl julen där jag knappt trodde att jag skulle kunna komma hem, jag varvade gång och löpning runt Årstaviken och hade en 6 km hem till Midsommarkransen när kroppen inte ville mer igen. Jag sökte aldrig akut. Jag hade inte ens en tanke på att göra det. Jag hade inte en tanke på att det skulle kunna vara hjärtat, även om känslan i bröstet var långt ifrån bra.

Jag hade nu klassat mig själv som allergisk mot intervaller, även om jag testade min toleransnivå lite nu och då för att se om det verkligen stämde. Det slutade alltid med halsont vecka efter och utmattningskänslor. Jag hittade en läkare som plockade bort mina halsmandlar i ett desperat försök att få bukt med immunförsvaret som levde rövare i min kropp.

Det var här som livet vände från att vara elitmotionär till att fokusera på en mer hållbar träning. Om än jag fortsatte att tävla några år till när väl kroppen slutligen hämtat hem igen.