Under dagen idag skulle sjukhuset höra av sig om det inte syntes något på måndagens prov. Det kan hända att jag under dagen varit inte på 1177 galet många gånger, för att se om dom uppdaterat mina journaler. Men icke.

Därmed är planen inför imorgon en tur till Linköping för ytterligare en sil med strålning och bildtagning.

Morgonen började bra men redan på cykeln kände jag att toleransnivån för ansträngning inte är läge att utmana. Efter en snigelfartstur i spöregn landade jag på jobbet och fick brottas med en släng symptom en stund. Inget alarmerande, mest en känsla av en i vila uppkommen andfåddhet som inte ville ge sig, ett lätt tryck i bröstet mixat med lite skarpare känningar under cykelturen. Hemvägen funkade trots allt helt ok.

Naprapatens envisa knäckande av bröstryggen, revben högt och lågt, axel, käke, höft och fötter… har frigjort en hel del låsningar som tidigare medfört spänningar och smärta. Dom är guld att slippa tampas med nu!

Nu är frågan, vad är hönan och vad är ägget i smärtorna kring bröstkorgen. Förhoppningsvis får jag till mig mer fakta imorgon, för att förstå varför jag inte kan knyta på mig löparskorna, kasta mig upp på cykeln eller dyka ner i en sjö ostraffat.

Jag gläds med alla som kan vandra, träna och ge sig ut i allsköns väderlekar utan att bli utslagna. Jag missunnar såklart inte någon det! Men jag vill också unna mig själv detsamma! För är det något som jag verkligen älskar att unna mig så är det äventyr och rörelse!