Dagen börjar med tester för att spana in dagsformen, på det sätt som testerna kan stötta upp. Dem levererar inte hela sanningen, men vägleder. Dessutom kräver dom en kunskap utöver testerna för att inte hamna i fällan att jag är good to go.

Enligt klockan är jag i samma form som en elittränad. Klart smickrande. Det resultat som speglar det liv som jag vill leva. Kanske, kanske inte stämmer det. Jag får fråga mer ingående om mina resultat från det maxpulstest jag gjorde på kardiologen i Linköping. Det borde kunna ge mig en del nyttig data för beräkningen.

Jag lever i lite av en drömvärld, med tanke på alla utrustning som säljs för att få träningsresultat med minsta möjliga ansträngning. Jag får ett, om än lågintensivt, träningspass av att bara stå upp efter uppvaknandet. Utan träningsredskap.

Vill jag avsluta passet börjar jag gå och för än bättre återhämtning så dricker jag ett glas med saltat vatten. Vill jag få ett hårdare träningspass drar jag ner på vätskemängden under dagen.

4 dl vatten
1/4 tsk otvättat havssalt
1/4 tsk Himalaya salt

Blanda och rör runt. 
Låt stå över natten vid sängen, intas rumstempererat.

Jag mäter sällan så exakt. Det kan variera rätt mycket. Det viktiga är vätskeintaget under dagen, vilket jag omsorgsfullt fyller.

Nu förstår jag än mer nödvändigheten av att fortsätta vara omsorgsfull, just för mig. Där min stora temugg gör mig sällskap morgon och kväll och där en kvarglömd vattenflaska gör dagen onödigt ansträngd.

Jag hoppas att ni förstår min ironi. Att stå upp på morgonen för mig är självklart inget som jag räknar som träning. Det finns ingen glädje i att få det pulspåslag som uppkommer. Vissa dagar kan jag inte ens stå kvar utan måste avbryta då huvudet nästintill exploderar av tryck.

Polarklockans konditionstest värderar mig till Elittränad och inte i bottenskrapet utan väl förankrad i toppen. Där trivs jag, även om det bara är en illusion.

Det ortoststiska testet som klart visar på en obalans i systemet säger idag att jag kan träna. Om det inte hade varit för att klockan inte är använd mer än en vecka och att jag varit frisk under den här perioden, så hade jag spettat iväg till gymmet.

Men med en knapp synbar HRV kan jag tycka, utifrån min kunskapsnivå, att rådet inte är tillförlitligt. Möjligtvis att värdet ser mer stabilt ut än mina värden tidigare i veckan. Men jag kan inte riktigt se att dom är det heller.

Jag kommer därför fortsätta att vara varsam. En promenad i gott sällskap, lite hushållssysslor. Det känns fint att ändå kunna göra det, då jag förra veckan var mer eller mindre oförmögen för aktivitet.

Tanken är möjligen inte att gå från rött läge och oförmåga till att delta i vardagslivet, till ett grönt läge berikat med ett pass på gymmet eller än hellre, rull nere på klubben. Det kan vara så att det är lämpligt att smyga igång och att det finns mellanting. Nu brukar jag inte gå från 0-100 men när väl ettans växel är i så är det ju dags att växla upp, säger en del av mig. Ni som förstår ni förstår…

Det var så skönt att möta på ett par brassekompisar och bara veta att dom förstår hur svårt det är att vänta in, låta kroppen samla sig, när den bara vill ligga där på mattan och strypa ut eller bli utsrypt.

Syrenivån vet jag inte hur tillförlitligt Polar mäter. Till skillnad mot Apple så mäter Polar när jag säger till den att mäta. Jag vet därmed precis vilka förutsättningar som råder när resultatet levereras.

Jag förundras över att i syreupptagningsförmågan klassas som elit medan syrenivån i blodet pendlar skapligt. Är det ens olika värden? Huvudet snurrar och jag bestämmer mig för att släppa tanken på detta.

Igår, trots att klockan visade på rött, åkte jag upp till skytteklubben. För återhämtning handlar inte om att ligga på soffan. Det handlar om att göra det som är bra för själen. Utan att för den skull nöta på det som läker. Genom att lifta upp kunde jag koppla av och få mer återhämtning, samtidigt en klart trevligare tripp dit.

Att göra det som jag brinner för om än inte med den kraft och den precision som är min grund. Att umgås och vara i den gemenskap som jag trivs i. Även om jag inte kan vara mig själv full ut och ge av min energi just nu, för den finns inte riktigt där. Så kan jag vara där och lyssna in och ge av att bara vara, de får vara gott nog just nu.

Genom att anpassa mitt skytte till min dagsform kunde jag genomföra hela passet. Jag hoppade enhandsskyttet nästan helt och lät det vara ok att fuska med två händer. Inte optimalt för övningen i sig, men optimalt för mig. Jag ransonerade bort all form av snabbhet, utan lutade mig tillbaka på precision och insöp nu kunskap.

När väl alla skulle få skjuts på tid en och en tänkte jag först avstå. Jag ville inte utsätta mig för att behöva prestera. När dom tre före mig hade skjutit hade jag landat i att jag ändå ville öva. Träning ger färdighet. Jag hade fått lite tid att känna in.

Valet behöver inte alltid vara att backa. Valet kan vara att anpassa.

Jag bad skjutledaren, som för övrigt är en fin vän att inte nämna några tider för mig. Att jag inte behöver någon press nu. Svaret jag fick var varmt och precis det jag behövde höra.

”Självklart, du får inga tider, det är inte viktigt nu. Hitta ditt flow. Om det så tar tio sekunder, det är övning nu”

Tänk vad ord gör. Att kunna släppa prestige och strävan och bara får vara där och då. Den känslan är oslagbar!

Jag tog det också lugnt, på första av tre omgångar. Den andra kom glädjen av att vara åter. Utan stress lät jag kroppen accelerera i draget och sen flöt det bara på. Hur träffarna satt vet jag inte och för då spelade det ingen roll. För jag hade roligt och var där jag ville vara, där och då.

Igår lossade jag på handbromsen och tack vare goda vänner kunde jag ta mig fram på dragläge.

Idag får det bli en dag på ettans växel😉

För rörelse gör att jag mår bra. Det är bara en givare som är trasig, konstaterade vännen i bilen tillbaka från skyttet. Han är väl förtrogen med värmepumpar och skillnaden med en kropp är inte allt för stor…

… Jag djupdyker inte mer in på den för nu blev det fasligt knasigt i mitt huvud…

Jag behöver därmed få rätt på vad den där givaren i min kropp är för något. Så länge njuter jag av att jag fortfarande kan gå under epitetet elitmotionär som i forna dagar.