Hur lyckades jag att tävla och pusha mig så mycket som jag gjort, hur har det ens varit möjligt?

Jag tänker att jag började riktigt bra. Jag och en eller ett par av mina tjejkompisar tog varje vecka regelbundna promenader i rask takt efter skolan i högstadiet. Vi gick 5 km slingan ute i skogen, längst med vatten och bland barr och bladet. Så skönt för själen. Med tiden blev jag allt mer sugen på att börja springa. Som många högstadietjejer hade jag besvär med acne. Jag såg träningen som ett sätt att dämpa dessa röda styggelser i mitt ansikte.

Där och då började min löpkarriär och min kärlek för träning. Dessförinnan hade det varit skralt med idrott, även om dans hade berikat mitt liv en smula. Som inspiration hade jag en farbror som sprang Stockholm marathon varje år och ett par fastrar som sprang tjejmilen några gånger. Jag började lugnt och joggade samma sträcka som vi tidigare gått. Varvade promenader med löprundor. Den ultimata uppstarten för en sund upptrappning.

Det var sen när jag började satsa mer och lägga till intervaller som kroppen svarade lite motstridigt till och från. Tack vare den robusta grundkonditionen klarade jag av att successivt bygga på med mer träning allt eftersom, även om bakslagen fanns med redan då. Överträning blev jag snabbt inläst på och insåg vikten av återhämtning och att inte gå upp för högt i puls.

Idag förstår jag att jag hade ytterligare en dimension att ta hänsyn till. Jag hade varit tacksam om jag fått reda på detta redan då eller när jag var 30 år och kroppen bromsade in alldeles. Jag landar nu i att vara tacksam, här och nu. Jag är 49 år och räknar med att trassla runt i livet minst trettio år till. Även om det inte blir så länge, tänker jag mig i vart fall göra något för att stötta alla de som tampas med samma besvär som mig.

Du kanske har något annat som bromsar dig till att leva ditt liv fullt ut. Vi är få med diagnoserade hjärtmuskelbryggor och kompetensen i Sverige gör inte större väsen av sig. Men oberoende om du har en MB eller om du tampas med något annat, så kan vi med små steg komma vidare. Är vi lite smarta hittar vi även nya stigar att trampa upp till nya intressen som ger glädje i livet.