Hittade nedan artikel när jag spanade runt på nätet för att se vad jag kan få fram tills läkarna är mer på hugget. Tacksamt har jag fått hjälp med att få iväg en remiss till ett av våra universitetssjukhus, som jag innerligt hoppas på ger mig möjlighet att dela med mig av mer svar än frågetecken framöver.

Jag har allt sedan jag fick reda på att det faktiskt är mitt hjärta som är defekt, brottats med känslor som rädsla, tacksamhet och en stark vilja att ta vara på livet som är. Jag vet att det är något som är synnerligen fel och maskineriet som förhoppningsvis kommer att ge mig svar är trögt. Under tiden vill jag ge mina nära och kära och mig själv, fullt ut av det jag kan ge. 

Frågan är hur?!

Jag känner en än starkare livslust, att njuta av det som är här och nu. Samtidigt brottas jag med att kroppen allt oftare bromsar med förlamande trötthet och kraftlöshet. Ett vinnande koncept är balanserad aktivitet där jag var dag har varierande stora vågskålar att ta hänsyn till, vågskålar som jag inte riktigt kan se. 

I mitt sökande i varför jag mår som jag mår hittade jag nedan artikel.

Kylan livsfarlig för tusentals

Under de kallaste månaderna dör upp till 3 000 fler finländare i Finland än under än under varmare temperaturer. Kylan anstränger hjärta och lungor.
— Läs på www.hbl.fi/artikel/c7004139-abbc-453a-835d-3bcc246af05a

Nu handlar det inte. om om att kylan skulle vara livsfarlig för mig. Det är för övrigt så typiskt för media att sätta upp rubriker som skrämmer. Däremot har jag i många år förstått att kyla inte är min bästa vän. För mig att stå still ute i svalt eller kallt väder är klart obra. Jag har upplevt att jag blir kall ända in i märgen, att det känns som att till och med hjärtat kyls ner där den efterföljande utmattning som kommer i varierande grad är synnerligen kännbar och besvärande. Under tiden då jag trodde att jag faktiskt hade ett friskt hjärta förkastade jag en stor del av mina upplevelser som trams. Med tiden har även krampkänningar i hjärttrakten uppstått,  som små hugg. Klart att jag ifrågasatte att det skulle vara trams, men med alla de undersökningar jag gjort på hjärtat genom åren så har jag tvivlat på min upplevelse då svaren jag fått varit att hjärtat är friskt, riktigt bra på alla sätt och vis. Jag vet att jag upplevde ett tryck till och med när jag satt på cykeln och gjorde ett arbete EKG men allt såg bra ut, på det dom tittade på. 

Nu när jag vet att jag har en mycket vaskulär cirkulationsstörning i kranskärlen samt bridging, tänker jag mig att min upplevelse är helt och fullt ut sann. Däremot är det inget som den lokala kardiologen vill fördjupa sig i. Inte heller vilken nivå som är fysisk överbelastning för mig, den nivå som ger skada på hjärtat med förhöjt värde av Troponin. Rådet var att söka ett second opinion om jag behövde fler svar. Jag har inte ens fått svar på hur lång eller djup mina bridgings är. Jag vet inte vad som är orsaken till cirkulationsstörningen i kranskärlen.  

Tacksamt nog skrev samme kardiolog en remiss dit jag senare önskade, med namn på två professorer/läkare som jag varit i kontakt med. Jag hade mejlat en av dessa efter tips från den lilla svenska gruppen om Bridging som finna på Face Book. Med allra största ödmjukhet och utan hopp om svar mejlade jag för att höra mig för gällande professorns möjlighet att med sin kunskap kring bridging hjälpa mig. Till min stora förvåning fick jag svar inom någon timme, dessutom med kopia till en annan läkare som även han svarade mig.

Deras gest, att svara på mitt mejl, skänkte så mycket hopp och glädje. Just nu är mitt tålamod synnerligen ringa, jag vill ha svar NU på vad jag kan göra, hur jag kan leva och vad som går att göra för att jag ska kunna göra det jag förut kunde göra. 

Nu är min tröskel för utmattning låg trots att jag lyssnar på kroppen på all sätt och vis. Jag ser klipp på FB med 100 åringar som tävlar i 100 m (löpning), 80 åringar som lyfter tungt och tänker att jag ska inte vara så begränsad som jag är. En synnerligen lugn joggingtur i onsdags resulterade i bakslag med förlamande trötthet, hugg i bröstet under fredagen och kallsvettning om natten mot lördagen som är idag där jag fortfarande har ett tryck över bröstet. Jag kan säga att tempot jag sprang i var gångfart men jag föredrar en lugn jogg framför en rask gång. Löpturen var allt igenom behaglig utan känningar och jag följde pulsklockan slaviskt så att jag inte var i pulszoon tre. Jag får lov att backa här och vänja mig vid promenader. Men det tar emot och det är galet frustrerande att möta löpare längst med vägen där min själ är som en instängd vildhäst som bara vill skena iväg och förnuftet är tyglarna som håller mig tillbaka. 

Under tiden njuter jag av lusten att nörda ner mig i det jag kan, IPSC. Skyttet kräver inte några fysiska kraftansträngningar. Det är däremot fullproppat av utmaningar. Jag har nu lättare att sortera och prioritera för skyttet när Brasse, löpning, cykling, simning och styrketräning inte tar lika stor plats. Efter gårdagens timme på skjutbanan med efterföljande analys av resultaten har jag nya mål som bör uppnås inom snar framtid, för att jag själv skall anse mig själv som duglig. Jag kommer däremot inte att släppa Brassen för jag älskar människorna där och teknikerna är alltid grymma att ha med sig, även om jag själv inte kommer våga att rulla på ett tag. 

Min plan är att låta fysisk träning allt jämt få utrymme i den mån det är möjligt. Att nyttja vardagsmotion som träning följt mig genom livet. Under min tid som långdistanslöpare sprang jag till eller från jobbet (15 km) och senare som triathlet cyklade jag samma distans till och från skolan och fick därmed upp till 15 mil cykel i veckan bara på transport. Jag sprang till och från simningen, eller cyklade. Jag kunde cykla eller springa till jobbet och sen simma i sjön intill eller springa ett varv runt sjön som var ca 10 km. Att få transporten till en del av träningen spar tid och släpper frustrationen på köer eller inställda tåg. 

Så tillbaka till mitt upplägg nu och inte drömma mig åter till historiens vingslag där kroppen svarade klart bättre på träning än idag.

Promenader – istället för löpning. 

Öka styrketräningen till i vart fall två pass, då brassen numer enkom blir uppvärmning och teknik, vilket inte blir särskilt utmanande för styrkan. 

Simning – för att jag är ett vattendjur. Jag verkligen älskar vartten och särskilt öppenvattensimningen. Här gäller det för mig att vara varsam. Begreppet lugnt är ju galet subjektivt och fullkomligt obegripligt för mig varför jag inte använder det. Jag kan ju mer än gärna dyka ner till botten och simma till andra sidan med en dröm om att kunna vända och simma åter. Jag inser att det inte är den mest aeroba formen av träning, och skall försöka hålla huvudet ovan ytan och jobba med relativt låg puls, samtidigt det svala vattnet inte får kyla ner mig. Av artikeln att läsa gynnar det heller inte helt att hoppa in i bastun efteråt. Mycket att tänka på här. 

Cykel – När jag är på min ”andra” arbetsplats som ligger lite längre bort kan jag även sätta mig på cykeln för att få lite vardagsmotion. Här har jag uppmärksammat att jag har synnerligen svårt att hålla nere pulsen, särskilt på morgonen då jag gärna spettar på. Jag har ju fått kvitto på, mer än en gång, att det är mindre gynnsamt med att gå upp i puls. Jag skall därmed fortsätta att cykla denna sträcka men foga mig till de lägre pulsintervallen. 

IPSC – Här är det ju så galet kul! Här finns inga begränsningar. Det är bara att KÖRA! Rocka loss, öva, torrt, skarpt, inne ute, själv och med kubben. Nu är våren här och allt är möjligt! Dessutom delar två av döttrarna intresset, vilket är extra roligt. 

Därmed är det i det hela stora en aktiv livsstil med styrketräning och IPSC som rena träningsformer med möjlighet till filosoferande under olika former i övrigt. Ord som foga mig och varsam skall jag göra mig sällskap och hjälpa mig längst med vägen. 

Glad Påsk och njut av vad livet ger!