2025 är nu passé. Framför oss ligger 2026, fyllt av möjligheter. Jag älskar denna dag, 1 januari. Det nya året ligger uppdukat, men inte serverat. Lite som ett kök där skafferier, kyl och frys är välfyllda och där vi själva väljer vad vi vill laga av det som finns.

Ingen har allt, hur välförsett köket än är. Ibland går saker sönder, behöver lagas eller bytas ut. Men livet är mer än ett kök. Det är brett, högt och lågt. Luftigt och tungt. Torrt och blött. Kallt och varmt. Tryggt och farligt. Allt behövs, i rätt proportioner, för att glädje, kraft, engagemang och harmoni ska kunna infinna sig.

I år ska jag ge mig ut på jakt efter lite mer farligheter. Jag har alltid gillat spänning. Jag älskade mina år som nattvakt på Naturhistoriska Riksmuseet, balansen mellan tryggheten i att kunna platsen utan och innan och spänningen i mörkret, larmen, mötena med obehöriga eller entusiastiska forskare. Värmen inne, kylan ute.

Jag skiftade jobb för drygt 20 år sedan och har sedan dess hamnat med en bomb i mina händer, mött mördare, våldtäktsmän, narkomaner, tjuvar och bedragare. Jag ser tjusningen i att möta ondskan och mörkret för att på så vis göra världen till en bättre plats, att städa i det elände som andra orsakar. Likväl som jag älskar känslan i det fria fallet när man lämnar flygplanet. Farten. Vinden. Fart som också kan upplevas på smala MTB-stigar. Eller att bara få finnas där för andra. Allt detta ger mening till livet för mig.

Men nu är det en annan sorts farligheter jag tar sikte på. Mina egna inre rädslor. Inte de som ger mening, kick och adrenalin. Utan de som tär, dränerar och skapar stress. Jag hoppas att de finns där, för om jag möter dem kan jag också bli vän med dem. En vänskap som kan ge min kropp som rymmer glädje, engagemang och ett stort mått av harmoni än mer harmoni och mer kraft. Där kraften är lika lynnig som humöret hos en tonåring.

Detta är förstås ingen enkel lösning. Det är mer komplext än så, men det är självutvecklande och spännande i en annan riktning. Inte helt ny för mig, men nu med en större beslutsamhet. För hur lätt är det inte att fly från sina rädslor? Fly in i träning, film, scrollande eller arbete för att fjärma sig från rastlöshet . En flykt som ofta maskeras som gemenskap genom att man söker sig till andra med liknande mönster eller helt sonika kallar plikt.

Jag har varvat mellan fysisk aktivitet och mental kreativitet. Däremot har den där totala stillheten sällan lockat mig. Jag har alltid älskat naturen, men i rörelse. Vandrat, sprungit, åkt skidor, cyklat, simmat och paddlat. Naturen ger mig kraft och återhämtning, men genom rörelse snarare än stillhet.

Nu kliver stillheten in i mitt liv. Först mer påtvingat, till och från under många år. Till att jag nu har skiftat om och ser på stillhet som en varm kram till mig själv. En tröst i att jag inte behöver fly eller i vart fall inte behöver springa. Eller en tröst för att jag inte längre kan springa. För om och vad jag flyr ifrån är ännu oklart, något för 2026 att bli varse om. Det som däremot är tydligt är att kroppen har burit mer än den klarat av. Där mina rädslor blir en del av belastningen som jag nu tänkte lägga ifrån mig.

Samtidigt lär mina rädslor inte vara orsaken till den obalans min kropp tidigare så skickligt hanterade. Den kunde hantera obalansen eftersom marginalerna då var större. Med mottot ”inget är omöjligt” och ett pannben som kiknar av glädje inför utmaningar, har marginalerna reducerats från en slät gräddsås till en stabbig pudding. Pannbenet och jag ska inte längre vara bästa vänner. Vi behöver lite distans, även om vi har haft väldigt roligt ihop.

Det är heller inte alls konstigt att jag föredragit rörelse. Min kropp hittar lättare stabilitet där. Muskelarbete hjälper mig fungera i en kropp där den autonoma regleringen av puls och cirkulation inte fungerar som den ska. Till den autonoma regleringen hör dock även återhämtningen och när den inte fungerar krymper marginalerna dramatiskt med tiden. När detta började är oklart. Från början fanns mer spelrum. Nu sitter jag som på kanten av en isränna. I ena stunden torr och varm. I nästa nerknuffad, blöt och kall.

Hur svårt kan det vara att krypa in mot land? Svaret är enkelt, svårt. Inte om regleringssystemet fungerar. Då kommer signaler om trötthet och ansträngning i tid, och en kort paus räcker för att hämta hem. Man behöver inte ens ut på isen. För mig kommer signalerna diskret och subtilt. Kroppen säger inte ifrån när jag rör mig ut på isen, den låter mig tro att jag är på land och den viskar först när gränsen redan är nådd.

Detta till synes milda sätt är kroppens sätt att lämna över ansvaret till de viljestyrda systemen när det autonoma inte räcker till. Vilja och kontroll har skickligt burit mig. De kan däremot aldrig ersätta återhämtning utan gör vad de kan, där de istället skjuter upp behovet av återhämtningen.

När jag uppfattar kroppens signaler och stannar upp befinner jag mig redan längst ut på kanten till rännan. Skapligt tryggt kan tyckas. Bara att åla in mot land. Men marginalerna är borta, jag är där jag är och när jag ligger där vid den sköra kanten smälter isen under mig. Jag har sällskap av hoppet med sina värmande ord ”den här gången gick det vägen, grymt vi gjorde det”. Tills det att isen förr eller senare brister och jag hamnar i rännan ändå. Ibland efter timmar, ibland efter ett dygn.

Än mer förbryllande är det att i perioder klarar jag mig i veckor, på fast mark, för att plötsligt kastas ut på isen igen. Kroppen är lynnig och otydlig.

För att ta mig upp ur rännan behöver jag använda vilja och kontroll på ett annat sätt. Med fokus på återhämtning, där pannbenet får vila helt. Stillhet kan vara en ingrediens, men den är ingen mirakelkur. Precis som i köket och livet i stort behövs flera ingredienser. Rörelse och aktivitet behövs fortfarande, men i ett annat tempo och med en annan intention. Receptet är ännu inte färdigt.

Just nu har jag varit ute på isen i ett halvår. Tidvis legat i rännan och skvalpat, men allt oftare tagit mig in till lite tjockare is. Jag längtar in till land. Jag älskar vatten men önskar helst det varmt och klart, gärna med korallrev och fridykning.

För att ta mig i land öppnar jag nya, tidigare otänkbara vägar. Jag undersöker nyttan av rullstol. Inte som ett nederlag, utan som ett sätt att vara lyhörd och varsam nu när jag befinner mig på skör is. För hur lyhörd jag än är till när kroppen väl räcker upp handen, är det oftast redan för sent.

Just nu blir allt som vanligtvis bara sker av farten, en kraftanstränging i klass med att tillreda en Nobelmiddag. I stunden kan jag ofta fungera riktigt bra, eftersom autopiloten slår till när pannbenet plötsligt står givakt som dopat med Viagra. Jag hamnar i en illusion av att vara på fast mark där piggheten är svår att tacka nej till. Den känns så äkta. Men det finns olika sorters pigghet, den luriga adrenalinpiggheten och den äkta mjuka och hållbara.

I mitt sökande efter den hållbara piggheten vill jag minska energikrävande processer, som inre rädsla. Så att jag tar mig upp på land igen, på riktigt.

Så hit med lite farligheter 2026. Nu kör vi!