Vi är många som möter livets motgångar i form av hälsoproblem. Jag ser er, även om jag det senaste året inte haft samma energi att möta alla runt omkring mig så som jag hade önskat. Nu börjar kraften så smått komma åter, som en vårbäck av liv där under snötäcket som ännu ligger kvar som ett lock.

Acceptans är en av livets tuffaste utmaningar! Som ett ultralopp i flera varv.

När jag var långdistanslöpare och därefter trithlet fanns det inte i mitt sinne att korta ner en löprunda till under 10 km. Det var träning minst två pass om dagen, livet lekte även om intervaller alltid tog hårt på mig.

Idag när jag behöver en rullstol med elstöd för längre (över 700meter) sträckor eller fler än två sådana på en dag, känns en 2 km runda som rena paradiset. Att möta löpare är en kamp, glad för dem samtidigt som det svider i själen för mig.

Acceptansen har bestått i att hitta nya träningsformer som skytte, brasiliansk jiu-jitsu där det med åren blivit mer fokus på teknik, mer styrketräning och med noggrannare koll på pulsen för att inte trigga igång kroppen, där mitt problem är någon form av Dysautonomi. På något vis hade jag en fin balans mellan acceptans och aktivitet, fram till förra sommaren, då kroppen lade av alldeles. Det senaste året har arbetet med acceptansen varit mer intensiv. Där min förmåga att tänka utanför boxen och hitta min väg tack och lov hållits vid liv.

Med hopp och pannben kommer det bli en förändring tänker jag.

En förändring som behöver hålla hand med acceptansen för att hitta en nivå som är hållbar. En nivå som stärker på sikt och inte bara ger en känsla av välbehag i stunden. Där just känslor är en viktig del, känslan i varför vi över huvud taget har behovet av intensiv träning. För hur var det egentligen i begynnelsen? Sprang vi från lejon och vargar en till tre gånger om dagen, i flera timmar var gång? Slet vi och bar det tyngsta vi kunde tre gånger i veckan eller mer? Eller var det mer en mjukare vardag där det letades mat och jagades, kanske många timmar, men inte alls så hårt.

Precis som djur i det fria gör idag, var det inte mer så det var tänkt även för oss att leva?

Hur många älgar ser vi springa runt i motionsspår?

Även om änderna tycker att det är galet roligt att simma uppströms för att kunna åka med nedströms.

Nej, ärligt talat så hade jag inte tänkt tanken på att inte springa om jag fortfarande hade kunnat, det hade jag inte. När förmågan kommer åter är det där jag vill vara. Känna svetten droppa från en galet duktig klubbkompis, känna vinden i håret, känna vattnet mot min kropp. Däremot finns det alltid saker man fortfarande kan göra, när allt det som inte går, faktiskt inte går.

Tacksam

Jag känner ett stort mått av tacksamhet. En tacksamhet över att nu fått utrymme till att öva upp förmågan att känna in rastlöshet, ilska, sorg eller vad det än må vara, som kommer upp över en svår situation nu eller från förr. Eller för den skull glädje över det underbara som är. Känna den, vara kvar i den känslan, utan att snöra på sig ett par löparskor eller dra på sig våtdräkten för att skölja bort allt under ytan. Det är så häftigt, då våra känslor behöver bekräftas av oss själva, få tid och uppmärksamhet för att kunna lägga sig till ro och ta sin plats. För att minnen skall landa mjukt i kroppen, utan att för den skull tappa kraft och driv.

En tacksamhet att utveckla förmågan till att förädla min energi.

En tacksamhet att vardagen är mer än bara vila.