Mitt nyårskall för i år var att hitta farligheter. Det som skrämmer mig. Inte en helt lätt uppgift till en början.

Det där med farligheter, det finns så många olika sorter. Dels de för alltid avslutade, historiska som kan ligga och spöka. Trauman som inte riktigt vill släppa taget eller kriser som etsat sig fast. Det spelar inte så stor roll hur klok jag än är i mitt medvetna, förrän det är ordning och reda i det undermedvetna.

Alla spöken är i sig en stress på olika nivå beroende på medvetenhet och hantering. Sen har vi den vardagliga stressen, fylld av positiv energi eller negativ, som fyller på.

Utöver det så går det uppenbarligen att skapa egna hjärnspöken. Att likt en forskare se samband och länkningar mellan handling och kroppens reaktion, gör en själv till en hallik där spökena plötsligt får möjlighet att föröka sig likt kaniner. Larmsynapserna går heta.

För min del finns det även strukturella indikationer där 3,5 cm av kranskärlet har gottat ner sig i hjärtmuskulaturen. Här är det fullkomligt befogat med ett larm. De där centimetrarna som under pulshöjande aktiviteter ligger likt en mal placé vattenslang under en pianists pedal under en konsert. Där de första ljuva tonerna överglänser slitaget.

Det finns lite trådar att dra i här. Klart givande för mig som har en förkärlek för utmaningar. Även om jag är skapligt trött på just denna utmaning. Min önskan hade varit en uppenbarelse, ett ljus och en vändning.

Det som får mig att hålla modet upp är det som dyker upp när jag gräver.

Något som dyker upp när jag söker förändring på djupet, för att åter styra skutan in i trygga vatten, är en studie av olika personlighetstyper och hur det undermedvetna kan styra. Allt går hand i hand där uppväxt och erfarenheter formar personlighetsdrag där det undermedvetna påverkar mer än vad som rent logiskt är rimligt.

Det är här, i det undermedvetna, som jag kan påverka. Jag kan styra in i trygga vatten och jag kan sitta lugnt i båten när det stormar.

Det låter ju som en liten bit kaka, eller hur? Eller… Hur svårt kan det vara? …Eller?

Jag gillar att paddla i stormiga vatten och den där känslan av fara. Jag känner mig hemma där. Bland de mest minnesfulla paddlingsturer jag har varit på, är en höststorm där vågorna var galet vilda, skärgårdsbåten troligen inte såg oss när den passerade. Där gränslandet till att kapsejsa var nära. Jag minns det med skräckblandad förtjusning, glädje utan kris eller ett trauma. Bara ren och skär glädje i en maxad positiv stress. Även om landstigningen på en ö en stund senare var fasligt härlig. Där sol och lä uppenbarade sig på ena sidan och moln och vågor på andra.

Jag ser mitt liv lite som så. Jag har både storm och lä inom mig, där jag får kraft ur motvinden samtidigt som den ger mig ett större behov av återhämtning.

Det har varit en fasligt lång och vild höststorm från sommaren 2025. En storm som jag försökt möta med acceptans. Jag har oundvikligt dragigt ner på aktivitet, blivit mer varsam och mer lyhörd.

Sarkastiskt nog har det lett både till framgång men även motgång.

Kroppen har fått möjlighet att återhämta sig fysiskt på ett annat plan än tidigare. Jag har inte nyttjat min superpower att blockera signaler. Jag har även lärt mig att bli mer lyhörd för kroppens signaler och mina behov. Även om jag fortfarande lätt ignorerar dem, när kraft finns, till fördel för att kunna prestera och vara närvarande.

Analysbara parametrar

Det där att bli lyhörd för kroppens signaler, att känna in, har även ökat utbudet på analysbara parametrar. Jag har investerat i olika smarta klockor för att komma fram till den optimala för mitt behov, appar och även en blodtrycksmätare. Det var främst under förra hösten och vintern som jag såg mig själv som ett vetenskapligt experiment. Jag hade upptäkt min POTS under sommaren och jag hade ett behov av att hitta samband mellan alla symptom.

Det där med personligheter kan jag u flika in här. Jag är en smula av en överpresterare. Likt en alkoholist som blundar för sitt begär, så räcker jag här upp handen för överprestation. Samtidigt som jag förnekar den i nästa stund, för jag tycker inte att jag överpresterar… jag har bara ett grundligt behov av att förstå och bottna i det som jag tar mig för.

Kunskap och rädsla

Nackdelen med kunskap är att den kan skapa rädsla. Inte den som leder till oro, inte att jag går och känner mig rädd. Utan att vi är medvetna om det kopplar hjärnan upp alarmsystemet i linje med sambandet mellan symptom och aktivitet. Mina spöken hade ju pippat friskt hela hösten och in på vintern. Kroppen mobiliserade mer och mer för krig. Hese Fredrik är min undermedvetna partner.

Toleransnivån landade här under hösten på 20 min morgonrörelse, 800 m promenad två gånger om dagen, jobba 50%, lättare hushållssysslor och barn varannan vecka med lite bonus här och där. Här håller sig Hese Fredrik skapligt lugn, även om han tar sig ton emellanåt.

Här och nu

Teorin nu är att jag behöver vänja kroppen till allt som jag låtit den vila ifrån för att så smått koppla bort alla larm som inte behöver vara där.

Jag går nu all in, lite lagom och utan överprestation, för att koppla ner falsklarmen. Med en förkärlek för appar har jag köpt FreeMe. Sjukvården i all ära men vi pratar inte riktigt samma språk. De går efter färdiga mallar och nej, jag har aldrig passat bra i någon mall.

Mitt fokus blir att lägga stor vikt av att vara här och nu. Blir jag trött, så är det helt ok. Jag tar inte hänsyn till om vissa saker kan göra mig trött i förväg. Ett aber är dock att jag stundtals inte blir lite trött. Jag kan bli i akut behov av att sova om Hese Fredrik satt igång, då jag inte hör honom utan det är tröttheten efter hans gapande som jag först märker.

Samtidigt känner jag in i stunden, i nuet och låter behovssignalerna leda mig. Förfinar min förmåga att höra Hese Fredrik, men främst förfinar min förmåga att lugna Hese Fredrik, få honom att se att verkligheten är trygg här och nu.

Därmed är det slut på de bakåtspårande analyserna, sökande efter ackumulerande händelser och excel-beräkningar.

Trött, utslagen, ont eller hjärndimma välkomnas med öppna armar. De får ta plats när de kommer och omfamnas med kärlek och trygghet för i min kropp är alla känslor tillåtna.

Det är inte enkel och det är inte en självklar resa. Men sedan har någon någonsin påstått att livet är enkelt? Jag styt därmed vidare skutan med tillförsikt och jag kommer alltid att vara kapten på min båt, om den så är överöst av gastar och Hese Fredrik i falsett eller skickliga matroser. Skepp och hoj!