Scroll down to 🇬🇧 for English

Fredag och kroppen har strejkat i en veckas tid. Dags att kicka igång den lite försiktigt. Det har funkat förr. Vila och återhämtning gör gott till viss del. Cirkulation gör gott det med.

Det var i februari när läkaren talade ur skägget. Det är Bridging, och så ritade han upp ett hjärta och kranskärl på en servett och förklarade att jag haft detta sedan barnsben. Det var då som jag insåg att jag mer än någonsin behöver en pulsklocka och så smart som möjligt.

Under min karriär som elitmotionär inom långdistanslöpning och därefter triathlon, var pulsbaserad träning en självklarhet. I och med att min kropp fullständigt gav upp 2003 försökte jag ytterligare i tio års tid att hitta en bra balans i min träning med hjälp av pulsen. Till slut gav jag upp, körde på känsla och lade intervallträningens tidevarv bakom mig.

Under dessa 20 år har kroppen på sitt tydligaste sätt försökte förklara för mig att något är knas, har jag varit lyhörd och uppmärksammat att det lätta trycket som jag upplever vid ansträngning leder till post fatigue. Tidigare kom trycket vid högintensiv anaerobe träning som intervallträning, just nu har jag haft det konstant i en vecka. Men vanligtvis kommer det någonstans vid 135 bpm.

Under alla år fram till för ett år sedan ungefär har jag fått höra att mitt hjärta är prima. Men det var det ju aldrig, för MB är medfött…och det min kropp talade om för mig var rätt.

Det blir klart klurigare att träna när jag inte har en tydlig varningssignal, eller rättare sagt larmet tjuter konstant som det gör just nu. Därför är jag extra tacksam för min träningspartner, en klocka som stöttar upp och håller koll så att träningen inte går ur styr, då min hjärna är programmerad för utmaning och testa gränser.

Idag var jag extra varsam och försökte att hålla mig under från 130 bpm med marginal. Det innebär att bryta träningen vid helkroppsövningar redan vid 100 bpm, eftersom pulsen fortsätter att ticka upp likt en växande våg.

Till min glädje fanns det dessutom ett yogapass att gå på, så efter 40 minuter i gymmet med mestadels vila, var fokus till fullo återhämtning och andning. Det var trots allt inte en lek för mig. Att röra mig mellan golvpositioner och upp i stående krävde mer än jag förväntat. Fördelen med symtomatisk MB är att även ett avkopplande yogapass blir till en utmaning😉

🇬🇧

For all you that find Swidish to challenging

Friday, and my body has been on strike for a week. Time to kick-start it a bit, carefully. It has worked before. Rest and recovery do help to some extent. Circulation is beneficial too.

It was in February when the doctor finally spoke clearly. It’s Bridging, he said, and then he drew a heart and coronary arteries on a napkin, explaining that I’ve had this since childhood. That’s when I realized more than ever that I needed a heart rate monitor, as advanced as possible.

During my career as an elite amateur in long-distance running and later on in triathlon, heart rate-based training was a given. When my body completely gave out in 2003, I spent another ten years trying to find a good balance in my training with the help of heart rate monitoring. Eventually, I gave up, relied on how I felt, and left the era of interval training behind me.

Over these 20 years, my body has made it very clear that something was wrong. I have been attentive and noticed that the light pressure I feel during exertion leads to post-exercise fatigue. Previously, the pressure came during high-intensity anaerobic training, such as interval sessions. Right now, I’ve had it constantly for a week. But usually, it appears around 135 bpm.

Throughout all the years, up until about a year ago, I kept hearing that my heart was perfectly fine. But it never was, because MB is congenital—and my body’s signals were correct.

Training becomes significantly trickier when I don’t have a clear warning signal—or rather, when the alarm is constantly blaring, as it is now. That’s why I’m especially grateful for my training partner, a watch that supports me and keeps track so that training doesn’t get out of hand, as my brain is programmed for challenge and testing limits.

Today, I was extra cautious and tried to stay well below 130 bpm. This meant stopping whole-body exercises as soon as I reached 100 bpm since the heart rate continues to climb like a growing wave.

To my delight, there was also a yoga class available, so after 40 minutes in the gym with mostly rest, the focus shifted entirely to recovery and breathing. It wasn’t exactly easy for me. Moving between floor positions and standing up took more effort than I expected. The advantage of symptomatic MB is that even a relaxing yoga session becomes a challenge. 😉