Det har varit en lång, lång resa för att komma till dagen idag. Det var vid årsskiftet som jag räckte upp handen för att be om en rullstol. Jag vände mig därför till arbetsterapeuten på vårdcentralen. Efter lite osäkerhet fick jag till svar att hon skulle återkomma. Osäkerheten bottnade i att jag, efter en hel del förkovrande, konstaterat att jag behövde en lättviktsrullstol med elstöd.

Efter några veckor ringde jag igen, för jag fick inget svar. Då fick jag veta att det var kommunen som jag behövde kontakta. Här hamnade jag i en smula självtvivel vilket också späddes på av läkarens kommentar när jag tog upp det med henne och fick höra, ”gör dig inte sjukare än vad du är”.

Nu vill jag inte på något sätt svärta ner henne. Hon är en i allra högsta grad empatisk person och jag kan se att hon menade väl. Dessutom nybakad läkare där livsperspektiv sparsamt fyllt upp hennes erfarenhetsbanken. Hennes oro var att jag skulle bli passiv, sittande och hamna i regression.

Det var innan hon lärde känna mig. Det var innan förstod min situation fullt ut. Där promenaden till jobbet på 1,4 km resulterar i PEM (Post-Exertional Malaise/ansträngningsutlöst försämring). Där jag inte kan strosa på stan eller i affärer mer än några minuter, utan samma resultat. Där jag är hänvisad till ett liv hemma med en tolerans på ett par 700 meters promenader om dagen. När jag svävar ut med att följa kollegorna på en lunch, lever jag på hoppet. Är det bra förutsättningar med god vila innan och lagom varmt ute, kan det gå vägen. Jag värderar det sociala högt, men räntan är lika varierande som börsen…

Ett liv med rullstol ger mig en stabilare kurs.

Tanken är att jag ska varva gå och sitta, för att inte överskrida min kapacitet men inte heller begränsas i min frihet.

Där jag kan ge mig ut på en 4 km promenad och njuta av en ljuv sommarkväll. Något som jag inte kan göra till fots. Nu kan jag däremot sakta men säker förlänga gångsträckorna. Steg för steg. Små, små steg. Bakslagen kommer då och då med PEM som ett brev på posten. Där min tanke är att de skall bli färre samtidigt som livskvaliteten blir större.

Elstödet provade jag ut för några veckor sedan. Innan dess hade jag fått hem en mer hanterbar stol efter den första som inte gick att hantera på egen hand.

Idag fick jag både elaggregatet och ännu en ny rullstol, en med smalare sittbredd och ökad frigång under.

Det är en fröjd att kunna ta sig fram med elassistans och inte behöva förliga mig på andra. Några fler justeringar kommer att behövas göras för att synka rullstolen med min kropp. Där detta är en ypperlig början.

Jag är så enormt tacksam för personalen på kommunen och hjälpmedelscentralen som gör ett så noggrant arbete och har ett fantastiskt bemötande.

Ett nytt hjälpmedel kräver också övningskörning.

Nog för att jag var fullkomligt slut under senare delen av besöket på hjälpmedelscentralen, där en power nap behövdes innan jag kunde köra där ifrån. Efter ytterligare en stunds rast vila kunde inte tröttheten hålla tillbaka suget att komma ut.

Därmed gav jag mig ut för en provtur. Klädd för höstrusk, denna kylslagna sommarkväll.

Glädjen i mig blev som en varm filt runt min trötta kropp och sinne. Att kunna ge sig ut i det närbelägna friluftsområdet på egen hand. Det var magiskt, fullkomligt magiskt. Med löparskor, träningstights och förstärkningsjacka var jag redo. Jag släpper nämligen inte känslan av samhörighet med joggare och andra tränande.

För jag gör det jag kan, just nu, för att röra på mig och komma ut. Det är lika mycket värt som då när jag sprang milen på dryga 45 minuter.

Nu tycker jag ju om fart och fläkt och det går knappast att skryta med det från eldriften, som står mer för den meditativa maxhastigheten på 6 km/h. Där jag fortfarande kan frirulla i nedförsbackarna till barnens förskräckelse. Uppför gör den däremot sin bästa nytta och som stöttning på alla snedlutande partier som är fler än få.

Som grand final valde jag den närmaste backen från ån tillbaka. En osopad asfaltsbacke med rullgrus, för att se om den var för brant eller inom toleransen. Jag kan hålla med om att dagsformen för kroppen inte var ämnad för just detta, men huvudet tyckte att det var en ypperlig idé att veta inför sämre dagar…

Nu kör vi, kom igen, luta fram och var beredd att stötta på drivhjulen.

Gruset slirade under elaggregatet, styrningen på drivhjulen var inte helt lättkontrollerad. Plötsligt kändes det som att stolen skulle tippa bak och samtidigt som jag parerade och undkom bakåtfallet svängde stolen kraftigt åt sidan, ut från vägen. Var på jag flög fram och ut i grönskan. Jag landade mjukt och skrattade gott då fallet var mjukt och hoppades på att jag gladde någon mer med mina konster. Delad glädje är dubbel glädje. För att därefter rullade ut på vägen där jag åter satte mig till rätta.

Backen hade helt klart varit lättare utan rullgruset. Jag fortsatte upp, inte helt utan ansträngning men också med en stor portion livsglädje.

För det är där jag hör hemma. Jag väljer alla gånger skrubbsår och lårkakor framför ett liv i stillhet. Så som livet med cykelpendlingen om vintrarna genom Stockholm City eller Sörmlandleden på MTB. Även om tanken inte är att köra offroad med just detta ekipage.

Imorgon blir det mer passande en premiärtur till jobbet. Bilen kan åter stå där den gör sig bäst, nämligen hemma på parkeringen.