Det är svårt att vara envis och slåss för sin sak när kroppen inte är med för fem öre. När valet står mellan att plocka ur diskmaskinen eller att ta en dusch som dagens huvudsyssla, om det ens är möjligt.

Men nu har energin sipprat åter, islossningen har varit och kamplusten spirar likt grödorna på åkrarna. Inte oslagbar, ständigt i behov av varsam hantering men mer av det invasiva slaget än under året som var.

Jag har fått nog av svensk sjukvårds hantering av hjärtmuskelbryggor. Jag kan inte påstå att det beror på besparingar och resurssnålhet, absolut inte. För jag har fått göra en hel del undersökningar och de är kostsamma sådana.

Jag skulle snarare påstå att hanteringen av min problematik har varit ett resursslöseri.

Detta då de utredningar och undersökningar som har gjorts har riktat sig till patienter med kärlförträngningar i kärlen. Detta är dock inte min problematik. Mina kärl är rena.

Däremot är frågan hur kranskärlet som är partiellt inklämt i min hjärtmuskel mår. Hur påverkas det vid stigande puls? Hur mår kärlen efter en pulsstegring?

Helt klart är att de undersökningar som jag har gjort mycket väl kan vara falskt negativa, då den typ av ischemi och påverkan som en hjärtmuskelbrygga gör inte avspeglas i dessa. Dessutom har inga undersökningar av kärlen gjorts efter kollapsen.

Det som behövs för att säkert kunna avgöra hjärtmuskelbryggans påverkan på kranskärlet är

• Undersökning i realtid under ökad pulsbelastning.
• Dobutamin

Invasiv kranskärlsröntgen (angiografi) med dobutamin + dFFR:

Detta är den absolut säkraste metoden ("gold standard"). Läkarna mäter trycket inuti kärlet med en tryckledare (vajer) samtidigt som du får dobutamin. Man mäter specifikt diastoliskt FFR (dFFR). Detta är det enda sättet att få exakta siffror på hur mycket din 3,5 cm långa brygga faktiskt hindrar blodet från att nå fram när hjärtat arbetar.

Dobutamin-MR (Stress-MR med dobutamin):

Detta är det bästa icke-invasiva alternativet. Istället för att bara titta på blodflödet som vid adenosin, tittar man här på hur hjärtmuskelns väggar rör sig i realtid när dobutaminet tvingar hjärtat att slå hårt och snabbt. Om väggen under din brygga slutar röra sig normalt under hög puls, har du ett svart-på-vitt-bevis på syrebrist. 

Detta är inget som görs av kardiologer i allmänhet. I synnerhet inte i Eskilstuna där jag fick beskrivet av kardiologen

”Risken är stor för infarkt och död vid en dobutsminprovokation. Att undersökning är synnerligen riskfylld, varför man inte gör den i Sverige.”

Inom mig har tvivlet till hans ord legat och grott. Jag vill självklart inte dö och hans taktik fungerade för en stund. Men inte längre.

För skrämsel är inte fakta.

Kunskapen på vårdcentralen är av naturliga skäl inte större än den lokala förmågan på sjukhuset. Därav har inte heller den högst empatiska läkaren haft möjlighet att driva detta. Den ende som kan kämpa för mig är jag.

De som är specialister på detta är kardiologerna på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Min strävan är nu att få komma dit.

Jag vet att processen inom vården är lång. Men om ”golden standard” för undersökning är invasiv kranskärlsröntgen, angiografi, med Dobutamin + dFFR tänker jag inte ge mig förrän den är utförd.

Av alla undersökningar jag gjort inom vården så är dock angiografi den absolut värsta.

Klaustrofobi är lätt att få i en MR tunnel när taket är några få centimeter från nästippen. Samtidigt, lätt att lindra genom att blunda och tänka på en grön solig sommaräng med fåglar i luften.

Angiografin är för mig svår att fly, där en slang förs in genom pulsådern vid handleden, in i armen och pressas förbi armvecket och vidare in mot hjärtat. En slang där de bytte till en grövre, för att därefter maxa på och som operatören uttryckte det ”testa” om kärlet klarade ytterligare en grövre. Att testpenetrera pulsådern är ett riktigt bottennapp. Men nöden har ingen lag och jag inser att det får bli ett motvilligt men välbehövligt samtycke.